När man vill skära lite i trumhinnorna

Piggna till med HEALTH Die Slow.

Skitstövlar

Ser fram emot kukrock av bästa märke

Virtuosa rockmusiker avser tydligen förenas i en superensamble som redan nu stinker förföriskt av alltför många avslagna plastmuggsöl i regn, lera och maskulina excesser på framför västvärldens största festivalscener.

Det kommer inte vara vackert eller subtilt. Men det har alla möjligheter att bli sjukt jäkla imbecillunderbart. Och gud vet att männen i generationerna för vilka nedanstående efternamn bär mening kippar efter genrekodade endimensionella kickar som fiskar på land kippar efter vatten.

Sålunda,

Heil Homme
Heil Grohl
Heil Jones

Heroin och matematik

John Frusciante skriver fascinerande om hur han ser matematiken i musiken. Fascinerande läsning från en obildad före detta knarkare.

Långsam, så långsam rock

Earth gör det långsamt men mycket mycket fint.

Lite skönt svängig död

Sen Entombed började läcka ursrpungsmedlemmar som ett såll har death metal light fans som undertecknad haft lite svårt att hitta skönt dödssväng.

Death Breath är lite för svårtuggat för mina mesiga öron men nya skivan med Disfear träffar mitt i prick med (vad jag precis lärt mig kallas) d-stomp och harcoreferenesi.
Här en livedemonstration.

3 & 7 & hur man bör objektifiera kvinnor i rockmusik

Queens of the Stone Age ger en relevant uppdatering i hur man bör objektifiera och sexualisera unga kvinnor i rocken. Med referenser till Russ Myers Faster, Pussycat! Kill! Kill! o Quentin Tarantinos Death Proof påminns vi om det eviga sanningen att rockmusikens orubbliga fundament vilar på en härligt oändlig och obotlig dumhet.

6 minuter sömn

Osofistikerad monotoni i dess allra vackraste form.

Sleeps Dragonaut från debutskivan blev tyvärr höjden på karriären. Bandet fick ett rejält skivkontrakt som medlemmarna blåste på stora Orange-rörförstärkare och Hash. Under inflytandet av dessa investeringar spelade de in nästa skiva som bestod av ett enda riff som sträcktes ut över drygt 60 minuter. Den inofficiella titeln var Dopesmoker.

Skivbolaget ville förstås inte släppa skivan och efter diverse bråk och interna konflikter splittrades medlemmarna ut i diverse andra stonerkonstellationer.

Om är den kanske den intressantaste och består av trummor, bas och oändligt tålmodig metalpsykedelia.

Kampen mot militant rockbibliofili

En av höjdpunkterna i årets sommar i P1 var Howlin Pelle Almqvists nyktra betraktelser över livet som rockstjärna (särskilt om man jämför med Ulf Lundells vulgosentimentala självglorifierande dito). Howlin Pelle levererade pragmatiska perspektiv på realiteterna i en inte särskilt rationellt strukturerad underhållningsbransch och de effekter de får i mötena med konsumentledet (fansen).
En intressant reflektion gällde att flertalet människor som ser ut att vara intresserade av rockmusik egentligen är intresserade av rockmusikrecensioner. De tillbringar enormt mycket tid på att underhålla en sorts galen hybrid mellan elitistisk åsiktsfaschism och militant bibliofili. Rockbibliofilin tar sig i utttryck i långrandigt musikteoretiska diskussioner, vallfärdande till jättetråkiga konserter där hafsigt klädda orakade män spelar alltför långa stycken som saknar refränger och ett ointresse för dans (bland de ärligaste sättet att visa att man uppskattar och njuter av rockmusik).
Vilket är ett totalt slöseri med tid.
Howlin Pelle illustrerade det futtiga i att intellektualisera rockmusik genom att försöka att inte gilla ZZ Tops Sharp dressed man. Misslyckas man upskatta den underbart imbecilla sydstatsboogien ligger man ju definitivt inom riskzonen.
The Hives tar även itu med den här frågan på sin hemsida där de, under rubriken The Press Scrutinized Press, recenserar bandet recensionerna av sina spelningar. En viktigt slag för att skydda rättigheterna att ha roligt när man lyssnar på rockmusik.
På bilden, inte Hives, utan ZZ Top under sin amish-period

Sexualpolitik med stänk av Mariachi

Sångtitlar som I Want To Be The Boy To Warm Your Mother's Heart, We're Going to Be Friends eller I'm Finding It Harder to Be a Gentleman har tydligt visat att White Stripes är ett band med hjärtat på rätt ställe. I och med det och Meg och Jack Whites säkra navigerande mellan rockens klyschor har de blivit förbluffande positiva förebilder för många musikintresserade ungdomar. Särskilt om man jämför med det söta lilla bandets sexualiserade, kriminaliserade och generellt degenererade grannar på världens topplistor.
På den senaste skivan Icky Thump slås det ytterligare slag mot en värld av tonåriga horor och hallickar.
Polemiken blir extra intressant i Conquest, en oväntat Mariachi-rockig cover på något dammiga 50-talsikonen Patti Page.
I ett mysigt mikropunk-arrangemang spetsat med humoristiskt Tre Amigos-blås avfärdar Conquest den manliga jakten på sexuella erövringar med en svidande sensmoral där den kvinnliga listen vänder historien som så att den slutar i ett gulligt bröllop. År 2007 kan jag på rak hand inte komma på nåt radikalare musikaliskt uttryck.
Det vore intressant om detta skulle bli ett första steg mot att återetablera kärnfamiljen i rocklyriken. Efter snart 60 år av konstanta kulturella rebellaktioner mot denna institution är det erhört uppfriskande att för en gångs skull få stampa takten till klassiska kristna värderingar

Vår, sol och blodiga smalben

Den svekfullt kalla Stockholmssolen till trots är det snart vår. Mina vårkänslor kännetecknas vanligtvis av minskad intellektualisering samt onormalt förhöjt intresse för dum gitarrbaserad musik, skatebård och solglasögon.
Mina rekommendationer vad dessa anbelangar lyder som följer:

- Daewon Song eller Rodney Mullen (44 år ung!), bägge ur Round 3
- ZZ Top med Sharp Dressed Man eller Arctic Monkeys nya Brainstorm
- Dior Hommes Black Tie eller bara nåt billigt från H&M

Häng med ut på de nysopade trottoarerna och välkomna ljuset med nya skrapsår på smalbenen, tinnitusvolym på iPoden och löjligt dyra modeaccessoarer.