Journalistik var visst ordet

Maciej Zaremba berättar (ännu) en fascinerande historia i dagens DN.

Med ett metodiskt lugn klarläggs en tråkig historias alla komponenter. Halvsanningar skiljs från lögner. Intressen, intressenter och deras innebörds förhållanden kartläggs pedagogiskt. Och till sist formuleras en trovärdig hypotes som beaktat alla fakta förklarar hur historien egentligen utvecklades. Sannolikt och sanningsenligt utvecklades.

Inser att jag rycks med i artikeln på ett sätt som är helt annorlunda mot det loja tillstånd i vilket jag normalt bläddrar i en dagstidning. Jag blir engagerad. Jag lär mig, blir visare, blir klokare.

Funderade på vad jag skulle kalla det här fantastiska sättet att förmedla historier ur verkligheten. Sen slog det mig att det redan finns ett bra ord. Ett ord som normalt används för att beskriva artikelns diametrala motsatser.

Ordet är journalistik.

Je veux qu elle revienne

Från Fredrik Strages YouTube-lista.

Klimatförändringar, konflikter och krig

Den här rapporten från Försvarets forskningsinstitut (FOI) är superintressant. Den heter "The Geopolitics of Climate Change" och finns än så länge i en kortare svensk variant. Den fullständiga engelska versionen publiceras i december.

Hmm...en framtid av klimatförändringar, konflikter och krig. Ingen vacker syn.

På biden Peter O 'Toole som Lawrence av Arabien

Journalistikprofessor tittade på tv i 9 år

Dagens DN Debatt handlar om hur andelen svenska program i SVT och TV4 har förändrats under de senaste åren.

Journalistikprofessorn, Kent Asp, har, efter 9 år, kommit fram till att de har blivit lite mindre svenskt på tv och att TV4 har en mer kommersiell inriktning än SVT men mindre kommersiell än TV3 och Kanal5 (sic!).

Tyvärr nämns det (i artikeln, det finns tydligen en längre rapport) inget om den historiska kontexten inom vilken denna förändring har skett. Att tittarna blir allt bättre på engelska, att vi reser mer och är mer intresserade av omvärlden, högre integration med EU och, för guds skull, internet med Pirate Bay, YouTube osv osv.

Utan ett vidare perspektiv är det inte mycket att debattera.

Triumferande tragikomik

En otroligt simpel recension av Roy Anderssons Du levande.
Ur ett mejl till en vän: "Strålande på roy-manér är precis vad du kan förvänta dig. Så otroligt kul att låta hjärnan associera fritt till de helt unika bilderna och situationerna. Är garanterat 20% visare av att ha sett den. : )"
Längre varianter här, här och tom här.

Och det är väldigt lämpligt att den blir det officiella svenska Oscarshoppet. Något annat vore ett lika stort tjänstfel som att Svenska Filminstitutet inte skulle stödja den svenska filmens största levande konstnär.
För vilken annan regissör skulle kunna få mig att skratta lika högt åt tragiken i när en hysterisk lågstadielärarinna som bryter ihop fram sin klass?
Bakom kulisserna-foto från filmens hemsida.

Det dehumaniserade språket

Dagens DN Debatt bjuder på dolda hot, paranoia och djup osäkerhet inför framtiden. Även om hela uttrycket andas härlig öststatstilistik skulle jag dock framför allt vilja lyfta fram det imponerande fyrkantiga språket som är sällsynt rent från alla former av mänsklighet, energi eller livsglädje.
Det är därför lätt få för sig att artikeln författats av:
1) Män (100%) som läst på KTH och som tar sig själva på enormt blodigt allvar
2) Män som håller på med väldigt viktiga och svåra och hemliga saker du och jag aldrig skulle förstå
3) Män som inte ägnar mycket tid åt kultursidor, mode eller för den delen människor
Jag kan förstås ha helt fel. Den kan ju mycket väl också ha författats av manodepressiva robotar.
Sakfrågan tycks verkligen angelägen men sättet den framförs på gör att man ifrågasätter om den där katastrofen behöver inträffa för att livet inte längre skall vara värt att leva.

På bilden ser vi Klaatu, med roboten Gort i förgrunden, för första gången säga hej, eller "Klaatu barada nikto" till jordborna

Jag har sett framtiden

Den finns att beskåda på Magasin 3 i frihamnen på supercharmiga utställningen To be continued....

James Turell har fångat den i ett oerhört välregisserat rumsbygge som elegant nollställer sinnena och sedan låter dem långsamt försöka fånga vad som först verkar vara en dörr till himmelriket, sedan en oändlig frid men slutligen visar sig vara en portal som leder in i vår framtid.

SvD intervjuar männen bakom konsthallen (som fö är ett av de bättre argumenten för ett Stockholmsliv) medan DN hyllar med en invecklad recension, men låt inte det avskräcka.

Bilden föreställer inte framtiden utan kommer från James Turells tidigare verk, Knowing Light

Och precis vad är det man vill enas om?

Jag hoppade för en tid sen på Ola Larsmo när han diskuterade motiven till kulturstöd i DN. Idag berörs frågan av vår kulturminister i en debattartikel i DN. Frågan är bara vad det är som ska debatteras?
Efter att ha lusläst artikeln hittar jag inga som helst antydningar till uttalade målsättningar för kulturpolitiken. Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth väjer konsekvent från att formulera sina avsikter med att återkommande trycka på vikten av enighet.
Enighet över tid är en konsekvens av likvärdiga avsikter och målsättningar. Den uppkommer enklast om någon, säg en person med inflytande och resurser, uttrycker en konkret plan. Först därefter kan enighet (eller oenighet) uppkomma. Det går liksom inte att börja från slutet.
Vad är det för konkreta målsättningar regeringen har för att motivera de 10 miljarderna i kulturbudgeten?
Om inget svar kan ges tycker jag vi skall lägga undan några kronor på att ta ett lite längre lunchmöte och diskutera frågan.

Sex tusen kalla

Avslöjandena om CIA:s mindre politisk korrekta förehavanden i början på 60-talet är ingen överraskning för alla fans av kriminallitteraturens Dostoyevski. James Ellroys senare romaner har alla kretsat kring korruptionen i det amerikanska rättsväsendet med särskild förkärlek för CIA:s dåliga samvete.
Om man vill läsa en fabulerad men oerhört sammansatt och trovärdig version av hädelserna kring aktiviteterna i Kuba rekommenderas just Ellroys The Cold Six Thousand. Allra helst i den engelska versionen där Ellroys kompakta språk bombarderar läsaren med så många intryck, tankar och händelser att man ibland tappar andan. Välskrivna recensioner finns bla. hos NYT och Salon.

Sorgliga reliker från en rutten tid

Året är 1957. Platsen är USA. Klu Klux Klan härjar i södern. I Little Rock vill konservativa vindar förhindra att färgade elever delar skola med vita. Det kalla kriget stegras ytterligare via Eisenhoverdoktrinen. Någonstans i den kulturella periferin förfinar Mark Rothko sin abstrakta expressionism och Jack Keruac publicerar första upplagan On the Road, men det här är inte deras tid. Det här är Elvis tid.
I Tulsa i Arkansas sänks en tidskapsel högtidligt ner i marken framför domstolen. Kapseln ska stolt vittna om den rådande tidens framsteg. Innehållet domineras av en enorm befenad Plymouth Belvedere i vitt och guld. I övrigt innehåller kapseln en amerikansk flagga, diverse skivor och annan popkultur samt brev från lokala dignitärer som medverat i jippot.
När kapseln öppnas 50 år senare är innehållet ruttet. Bilen har helt uppslukats av rost medan skivorna och övriga dokument blivit till betydelselösa reliker med visst samlarvärde för blinda nostalgiker.
Tiden är inte nådig mot ytliga, blint självförhärligande, politiska gester.

Helt orimligt bra söndagsläsning

Något sent på kvällen lyckades jag äntligen få ro att sätta mig med dagens tjocka DN. Ett triumferande ögonblick efter att i veckor slösaktigt ha slängt olästa tidningar i pappersinsamlingen.
Investeringen i att följa med i samtiden betalade sig omdelbart. I dagens DN fanns nämligen Maciej Zarembas gripande reportage från den bortglömda undantagsstaten Kosovo, ett uppslag om med ett reportage från inspelningen av sjätte säsongen av världens bästa polisserie The Wire och, i söndagsdelen, en djupdykning i moderna nordamerikanska indianreservat.
Ni som läser tidningar, och inte bara prenumererar, är det alltid så här bra?
Fotot är taget av Herbert Nott nån gång på 40-talet

Anemi som filosofi

Sveriges internationella profil som en nytänkande och modern nation återspeglas knappast i huvudstadens arkitektur. I vår Bullerby till huvudstad har det ju inte fått hända något intressant sen, jag vet inte, fuktskadorna på Moderna?
Högkonjunkturen till trots verkar ju alla samtal om Slussen, Norra Stations-området inte resultera i en enda lyftkran på vår skyline.
Nyfunkisen i Hammarby Sjöstad och Fredhäll är tydligen allt vi får i form av nytänkande.
För att någon utveckling ska ske krävs det att någon är tillräckligt visionär och modig för att formulera ett tydligt mål. Så, när de sk progressiva krafterna uttrycker sig om planerade påbyggnader i Klara-kvarteren enligt citatet i DN-artikeln : "En central målsättning har varit, och är, att ge liv och attraktivitet åt det offentliga, gemensamma rummet, heter det i ett tjänsteutlåtande från stadsbyggnadskontoret." blir den anemiska utvecklingen väldigt begriplig.

He will be back

Bengt Ohlsson lägger av med nätet. Och inte sådär snobbigt, jobbigt och effektsökande som de andra som lagt av med bloggar på senare tid utan bara lugnt och sansat med välgrundade och välformulerade argument. Jag tror bara att det är helt omöjligt, och helt onödigt.
Som att sluta med andra människor.
Det finns anledningar att tro att nätet är en lika bra spegling av mänskligheten som vilket annat uttryck som helst. Som konst, musik, film , tidningar, mode, affärer osv. Ingen av dessa företeelser är heller genomgånde bra. Som alltid handlar det om att välja. Att välja rätt bland miljarder alternativ. Och det kan ju kännas lite jobbigt ibland.
Men utvecklingen (aka the Show) måste fortsätta. Och ingen, och kanske framför allt inte en så duktig skribent och iaktagare som Bengt Ohlsson, borde vila förran vi hittat precis hur det här fascinerande kommunikationsgränsnittet bäst knuffar oss ytterligare några steg mot framtiden.

Bilden föreställer Technomyrmex-myror

En pinsam studie i moralpanik

I en bittert tragikomisk vändning släpar Polens nepotistiska karikatyrer till makthavare en av landets kanske starkast lysande literära stjärnor i smutsen i sin kamp på så kallad historisk rättvisa. Storyn publiceras i Polska Newsweek och rapporteras även i DN.
Bröderna Kaczynski, som i Sveriges skulle motsvaras av en dubbel uppsättning populistiskt rättshavererande Bert Karlssons, har sedan de kom till makten grävt i arkiven efter upprättelse för den gångna tidens brott och brottslingar.
Den inkompetens med vilket detta har skett har resulterat i att många felaktigt utpekats som kollaboratörer, att det råder en paranoid hysteri i Polska medier som fylls av mer eller mindre grundlösa anklageser om vem som gjorde vad samt att exilpolacker som undertecknad åter får skämmas för moderslandets politik och längtar efter tiden då Polen endast kritiserades för att ha producerat en oväntat proggressiv påve.
Detta har skett i jakten på en rättvisa som är en helt fiktiv konstruktion. Med ofullständiga arkiv, oklara agendor och en genomgripande avsaknad av oberoende granskning kommer det man kallar rättvisa sannolikt bli en lika trovärdig konstruktion som systemet som begick dessa övergrepp till att börja med.
Vad mitt gamla hemland istället borde göra är att, som en annan av de anklagade vacker uttrycker här, förlika sig med historien och börja titta framåt. Framtiden är en oändligt mycket mer passande plats för inspirerande ledord som just rättvisa.
Hoppas nu endast på att vassare pennor än min ger den svenska bilden av den här styggelsen till politisk fars ett rättmätigt förvridet anlete.

Förälskelser är bäst på bio

Och ingen kan fånga en förälskelse på celluloid bättre än Wong Kar Wai.
DN höjer just förväntningarna inför kommande My Blueberry Nights som precis premiärvisas i Cannes (utförligare info finns på slashfilm och hos David Starthairn).
Nya filmen placerar Jude Law, Natalie Portman, Raquel Weisz och Norah Jones i New York. Suck, Jude always gets the cutest honeys... Kombinationen låter lovande men jag är lite orolig för att de välkända, om än väldigt bildsköna, ansiktena och den engelska dialogen inte kommer komplementera Wong Kar Wais abstrakta, flyktiga filmspråk. En annan föränding är att kameran inte sköts av perfektionistiskt stilsäkra Christopher Doyle utan Darius Khondji. Darius cv är knappast något att fnysa åt men för en WKW-purist är det, tills motsatsen bevisats, bara att rynka pannan åt den oroande utvecklingen.
Ser dock enormt mycket fram emot att bli positivt överaskad.

Veckans filatelistiska nedslag

DN uppmärksammar att ett fint Greta Garbo-frimärke, graverat av Piotr Naszarkowski, nyligen fick ett pris i en österrikisk frimärkstävling.

Värdet av kultur

Ola Larsmo diskuterar det statliga kulturstödet i DN. Med jääättemånga ord. Och trots det slinker svaren på de grundläggande frågorna mellan raderna.

Vilka är de rationella argumenten för att staten ska investera i kultur ? Och hur fördelar vi stödet mellan olika kulturyttringar?

Det enda argumenten som framförs är slarviga hänvisningar till kulturens vikt för "demokratins fortlevnad".

Hur vet vi vilken kultur som stärker demokratin? Eller vilken kutur som inte gör det?
Vem förtjänar statens stöd?
Dick Bengtsson (bilden)? Geten på moderna? Gycklande Strindberguppsättningar? Operan? Rickard Hobert? Lukas Moodysson? Maria Blom? Gring0? Gröna Lund? Hultsfred? Hoodsfred?

Snälla, förklara det för mig. Jag vill verkligen argumentera för investeringar i kultur men det är inte lätt när tom experterna saknar relevanta argument.

Stockholm ist sehr minimal, ach ja!

DN skriver om att det inte finns nåt att klaga på vad gäller Stockholms technoscen. Mina klubbhoppingskills är inte helt färska så jag inte personligen rekommendera klubbarna som nämns (med undantag för snortrevliga Bricolage), men av bokningarna att döma har vi ingenting att skämmas för. Michael Mayer, Ricardo Villalobos och stadens egna the Field utgör en klart eklektisk blandning (inom parantes hoppas jag på att Gui Boratto ska dyka upp med sin svenneminimal-hit Beautiful Life). Stockholm är helt enkelt sjukt minimalt .
Spitzenklasse!
Härmed uppmanas alla, inklusive undertecknad, att genast nyttja denna sagolika infrastruktur. Man ska inte tro det blir en bra technosommar om inte nån sätter fart.

Edit: En kommentar gör gällande att Gui spelade i stan för en månad sedan. Sjukt pinsamt. Lägger härmed ner att kommentera klubbscener.