Det mest fulländade konstverket någonsin

Wall-E är det mest perfekta konstverket jag förväntar mig att se på mycket mycket länge. Andrew Stanton, som skrev och regisserade Hitta Nemo, har återigen lyckats skapa ett modernt filmiskt mästerverk som kan uppskattas av alla från fyra år och uppåt.

Walle-E är fulländad på alla punkter: den berättar en själfull historia, den refererar skickligt till alla tiders klassiker, den bryter ny teknisk mark, den förenar otroligt försiktigt minimalt historieberättande med actionslapstick, den roar för stunden, den väcker tankar, den berör på lång sikt och sist men inte minst så är den så fantastiskt skickligt förenar konstnärligheten med tillgänglighet att den kan helt lugnt ses i ett hav av fyraåriga kissnödiga ungar som kommer vara lika förtrollade som alla andra.

Det finns ett hav av referenser och scener att lyfta ut som kan exemplifiera alla superlativen ovan men det vore orättvist att lyfta ut enskilda sekvenser ur en kontinuitet som så ovanligt demonstrerar styrkorna i filmen som medium.

Det digitalt onda med det digitalt goda

Den digitala animationen har tagit över. Man kan gråta över det handtecknade hantverkets förfall men vad hjälper det?
En tröst är dock att de digitala verktygen lika gärna används för att casha in på brand recognition i Transformers, som för att berätta ännu en hjärtvärmande originell historia i Pixars Ratatouille.
Om man vill köpa en biobiljett för att se tio minuters fläskiga digitala effekter som ramats in i 80 minuter av något som endast på håll kan misstas för handling, rekommenderas Michael Bays nya opus. Om man dock, utav någon outgrundlig anledning, är intresserad av en lika raffinerad som lättillgänglig blandning av filmkonst och klassiskt berättande rekommenderas Brad Birds senaste mästerverk.