Det digitalt onda med det digitalt goda

Den digitala animationen har tagit över. Man kan gråta över det handtecknade hantverkets förfall men vad hjälper det?
En tröst är dock att de digitala verktygen lika gärna används för att casha in på brand recognition i Transformers, som för att berätta ännu en hjärtvärmande originell historia i Pixars Ratatouille.
Om man vill köpa en biobiljett för att se tio minuters fläskiga digitala effekter som ramats in i 80 minuter av något som endast på håll kan misstas för handling, rekommenderas Michael Bays nya opus. Om man dock, utav någon outgrundlig anledning, är intresserad av en lika raffinerad som lättillgänglig blandning av filmkonst och klassiskt berättande rekommenderas Brad Birds senaste mästerverk.

Den slutgiltiga utopin: del II

Suck. Ligger efter i att följa Wireds bloggar och har därmed säkert lyckats missa massor av viktigheter.
Som att Ambitiösa arkitektbyrån Foster + Partners planerar en utopisk stad i Dubai som ska bli fullständigt utsläppsneutral. Alltså inte tillföra koldioxid eller andra växthusgaser till atmosfären och inte producera något avfall som behöver hanteras (deponeras utanför stadens gränser). Kort sagt en fin liten utopi.
Vi sänder hjärtliga lyckönskningar och hoppas de inte nedslås av utopiernas historiskt begränsade framgångar.
Och under tiden lyssnar vi på ett annat ilsket kreativt gäng som envisas med att komponera svårt förhärligande ljudspår till det lustfyllda förfallet.

There is no why II: Revenge of lower drives

Hur gärna jag än vill skriva något stilla eftertänksamt i postningen efter den som annonserade Kurt Vonneguts bortgång, kan jag inte. Under de senaste dagarna har jag istället hetskonsumerat mer eller mindre blodiga filmer om Andra Världskriget. Figting rats of Tobruk, A bridge too far, Patton, The longest day, Saving private Ryan, Stalingrad, Enemy at the gates osv osv. Samtliga känns som mer eller mindre uttalade förolämplingar mot Vonnegut.
Ibland är det tydligen för svårt att upprätthålla en civiliserat korrekt yta. Istället fylls mina sinnen av svartvita män som dör och dödar i trubbiga definitioner av manlighet, patriotism och mänsklighet. Svettig förbrödning i skyttegravarna, offervilja för den stora saken och mod under beskjutning. Kanske är det bara ett absurt avund på den desperata situationens avsaknad av oändlig (oändligt kvävande) valfrihet. Vi mot dom. Döda eller dödas. Vänner och finder. Tänk om det vore så enkelt...
Nästa stopp längs den nedåtgående spiralen blir Grindhouse. Där finns inte ens pretentioner att skildra nåt verkligt eller viktigt. Bara en fascination för det extrema. Extremt utsatta, våldsamma, smala, kommersiella, meningslösa i att fira den primala glädjen i små ögonblick av fullständig moralisk frihet.