Visar inlägg med etikett white stripes. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett white stripes. Visa alla inlägg

tisdag, juli 14, 2009

torsdag, oktober 02, 2008

Pojke möter flicka och ljuv kommersiell, men relevant, musik uppstår

Ända sen jag blev kär i Jack White har jag hoppats att hans framgångar på något sätt är en symbol för att något står rätt till i världen. Att en stor begåvning med avsevärd integritet och en kompromisslös estetik har kunnat få så stora framgångar borde ju liksom betyda något.

Huruvida världen faktiskt mår bättre i och med Jack är väl inte helt klart. Klart är däremot att jag absolut inte vill se någon annan vid kontrollerna för ljudspåren till världens största varumärken.

Jag ser ingen annan som skulle lyckas subvertera en Coca-cola snutt till en hoppfull påminnelse om acceptans. Eller som i det här fallet skapar ett machomjukt ljudspår till Daniel Craigs James Bond, den västerländska manlighetens tydligaste ideal.

James Bond förtjänar fö en helt egen reflektion som outsinlig källa till manliga komplex men det får bli en annan gång.

onsdag, februari 20, 2008

Polkagrisfoto

White Stripes har precis släppt fina egna varianter, en för Jack och en för Meg, av de sympatiskt undermåliga Lomo-kamerorna, men de verkar redan slut. : (

Här finns dock tröst i massor trevliga Lomografifoton.

fredag, juni 29, 2007

Sexualpolitik med stänk av Mariachi

Sångtitlar som I Want To Be The Boy To Warm Your Mother's Heart, We're Going to Be Friends eller I'm Finding It Harder to Be a Gentleman har tydligt visat att White Stripes är ett band med hjärtat på rätt ställe. I och med det och Meg och Jack Whites säkra navigerande mellan rockens klyschor har de blivit förbluffande positiva förebilder för många musikintresserade ungdomar. Särskilt om man jämför med det söta lilla bandets sexualiserade, kriminaliserade och generellt degenererade grannar på världens topplistor.
På den senaste skivan Icky Thump slås det ytterligare slag mot en värld av tonåriga horor och hallickar.
Polemiken blir extra intressant i Conquest, en oväntat Mariachi-rockig cover på något dammiga 50-talsikonen Patti Page.
I ett mysigt mikropunk-arrangemang spetsat med humoristiskt Tre Amigos-blås avfärdar Conquest den manliga jakten på sexuella erövringar med en svidande sensmoral där den kvinnliga listen vänder historien som så att den slutar i ett gulligt bröllop. År 2007 kan jag på rak hand inte komma på nåt radikalare musikaliskt uttryck.
Det vore intressant om detta skulle bli ett första steg mot att återetablera kärnfamiljen i rocklyriken. Efter snart 60 år av konstanta kulturella rebellaktioner mot denna institution är det erhört uppfriskande att för en gångs skull få stampa takten till klassiska kristna värderingar