Hur jag lärde mig att uppskatta en ordentlig Nazistkalpering

Det skedde förstås i biosalongen under Tarantinos Inglorious Basterds, sannolikt den mest underhållande film jag någonsin sett.

Att Tarantino underhåller är ingen direkt nyhet men att det var de kammarspelslika segmenten som de var de allra mest hissnande och skrämmande roliga var lite av en överraskning i en historia som förväntades av utgöra en tunn slöja över metodiskt splatterifierade fascistsavrättningar i händerna på utvalda representanter för det utvalda folket.

Jag minns inte att jag så uppspelt längtat efter att se om en film redan under eftertexterna sedan jag överdoserade på socker och Tillbaka till framtiden nån gång hösten 1985.

Stoppa det besinningslösa Emovåldet

"Anti-Emo Riots Break Out Across Mexico" Eskalerande Emobashing i Mexico väcker protester och pro-Emo-demonstrationer där ungdomar försvarar sin rätt att vara Emo.

"May you live in interesting times"
lyder ett gammalt kinesiskt ordspråket.

Via Wired.
Pojkpussbilden från Emo-corner.

Death Proof för friare media

Efter att ha betalat 90 kr för nöjet av en halv bioupplevelse har jag aldrig kännt mig mer sugen på att bryta mig ur filmbranschens trånga bojjor. I och med internet är det ju fullständigt omöjligt att förstå varför man dels måste vänta i månader från den Amerikanska premiären och dels, som i det här fallet, råka ut för en sämre produkt. Sämre som i fjärmad från skaparens ursprungliga vision.
Varför ska mitt filmutbud bestämmas av Bröderna Weinstein, deras imbecilla marknadsbolag eller SF:s trögtänkta förhandlare och strateger? Vad vet de om min smak, min humor eller mina tillfälliga nycker som gör att de kan bestämma när jag ser mina filmer och hur jag ser mina filmer?
Nada.