Honda <3 Misslyckanden

Hondas propaganda tar en märkligt fin och anspråkslös ton. Om alla reklam kunde vara så ärlig och vilsam...

Vi är alla PC

Microsofts nya, Seinfeldskapade, kampanj är ju faktiskt riktigt bra. Som Cult of Mac konstaterar så frångår den Apples numera väldigt trötta elitistmanér till förmån för ett betydligt bredare och mänskligare anslag.

Märkligt nog är det ju helt tvärtom när det gäller företagens respektive produktfilosofier.

De olympiska dubaporna är här

Gorillaz Olympiska promosnutt för BBC Sport är förmodligen årets finaste låt och dessutom en vacker fanfar inför 00-talets sannolikt viktigaste politiska händelse sedan 2001

Scenografillibrismen av idag

Apropå Roy Andersson och hans omtalat effektfulla scenografi är det snart dags för ny film av Roys yngre amerikanska själsfrände, Wes Anderson. Mr Royal Tenenbaums och Life Aquatics nya film heter The Darjeeling Limited och skildrar tre vilsna män under en tågresa i Indien. Den har precis haft premiär i USA men kommer först hit 25:e december (suck...).

Både Wes och Roy extraknäcker som reklamfilmare. Wes för American Express och AT&T. Roy för alla möjliga.

Wes har också anklagats för att ha fastnat i en förutsägbar form och att låta en konsekvent scenografi ta över på bekostnad av manus, skådespelare och historieberättande (senast i trevlig intervju med New York Magazine).
Jag förstår inte alls den kritiken. Det finns väl inget bättre än att en konstnär hittar ett unikt uttryck som omformulerar både verklighet och genrekonventioner? Skulle man inte kunna säga att det tom är spelfilmens främsta roll?

Martin Gelin kritiserar oerhört stiliserade Mad Men utifrån samma perspektiv. Drar man det resonemanget några steg till hamnar man i anklagelser om att historien inte händer på riktigt utan bara spelas utav inhyrda skådespelare.

Fotot på Wes Anderson kommer från New York Magazine-interjun som länkas ovan.

Hellre sexism än sex (på tv)

Efter att ha smygittat på ett urval av höstens nya amerikanska tv-serier anar jag att ett tabu är på utdöende.

HBO:s nya Tell Me you Love Me är ett lågmält drama kring ett antal medelklassintellektuella individers relationsproblem. I synnerhet är sex ett problemområde intrigerna kretsade osentimentalt kring detta tills ganska nyligen (i USA) tabubelagda område. Karaktärerna tänker på sex, pratar om sex, drömmer om sex, har terapisamtal om sex och har faktiskt också sex. I utdragna naturalistiska samlagsscener, a lá Short Bus. Presentationen i övrigt är dock tacksamt lågmäld, återhållsam och påminner mycket om Dogma 95. Fast drygt 10 år senare... Hos en (undertecknad) europé resulterar nakenchocken därför bara i ett något höjt ögonbryn och viss otålighet inför att handlingen äntligen ska fortskrida framåt. Vilket den gör om än väldigt långsamt. Ett avsnitt är för lite för att bedöma en HBO-serie men förväntningarna är inte direkt skyhöga. Det finns roligare saker än att obekvämt skruva på sig i tv-soffan.

En annan sexfixerad serie är Californication med X-files David Duchovny i huvudrollen. David spelar Hank Moody (...) en utbränd succéförfattare som stillar sin prestationsångest med sex, sprit och allmänt amoraliskt uppträdande. I pilotavsnittet har han sex med fyra olika kvinnor, varav en minderårig, stöter (full och inför sin tonåriga dotter) på sin ex-fru och är till råga på allt allmänt ohygienisk. Jag tror att amoralen är menad att vägas mot Davids charmiga uppsyn och kvicka repliker. Det känns mer som en lite otålig väntan på att vänkretsen gör en intervention och inkvarterar Hank på nån prisvärd konkurrent till Betty Ford.

Mad Men som nog är den roligaste i sammanhanget. Mad Men handlar nämligen inte bara om sex utan också om vardagen på en stor reklambyrån nån gång i början på 60-talet. Förutom en precist utmejslad estetik oxh en vägg av cigarettrök bjuder Mad Men på betraktelser kring reklamens genomslagskraft på en ännu inte desensitiviserad allmänhet, maktspel, antydningar inför den förestående hippieran och sist men inte minst en enorm massa sexism och rasism. De sista kryddorna är så fascinerande att man är villig att förlåta den något trevande handlingen bara i väntan på nästa sextrakasseri, heteronormativa kommentar och nyp i stjärten på den söta sekreteraren som inte kan replikera på nåt annat sätt än nervöst fnitter. Vet inte varför det är så fascinerande. Vet bara att jag på tv föredrar sexism framför sex .

Reklam mot självmord och mot konst

Här blir det intressant. Via reklamfeber hittade jag den här starka bilden som tydligen ingår i en brasiliansk kampanj mot självmord.
Fantastiskt vackert, eller hur?
Komplikationerna finns i att koncepter ligger väldigt nära danske Peter Callesens eleganta papperskonst. Så otroligt nära att det är orimligt att den där kreativa själen på São Paulos Leo Burnett inte snott idén.

- "Är det då ok att stjäla konst till reklam?", undrar läsarna.
- "Nej! Det är fel att stjäla någons idéer och särskilt eftersom det är just dessa idéer konstnärer lever på.", svarar jag bestämt.
- "Men om det handlar om ett icke kommersiellt budskap och syftet är oerhört gott?", envisas några.
- "Definitivt nej igen! Eftersom det inte någonstans anges varifrån idén kommer så handalr det om stöld. Om man tycker att idén är så bra att den verkligen borde användas i kampanjen bör man ta kontakt med konstnären och höra om han är intresserad att delta alternativt tillåta att man anvönder ett uttryck som ligger väldigt nära hans egna. Säger han nej får man vacker hitta på nåt annat och kanske sämre. Och inte stjäla i smyg och sedan få oförtjänt fina priser på nåt brasiliansk Guldäggsjippo som sen leder till väldigt lukrativa uppdrag för McDonalds eller Microsoft.", konsterar jag med en förtroendeingivande och övertygande stämma.
Här är förresten ytterligare ett väldigt snarlikt exempel.

Anglofil Macofil

Apples "get a mac"- annonser har väckt en del ont blod för att vara precis sådär smartass-överlägsna som Mac-användare generellt anklagas för att vara (lite som Smug Alert-avsnittet av South Park).
Det är nog sant, men det hindrar ju inte dem från att vara sällsynt exempel på elegant, rolig reklam med väldigt humana undertoner.
Sedan ett tag finns annonserna även i lokaliserade versioner. Först kom de japanska och för inte så länge sedan även storbritanniska versioner. Även om originalen fortfarande är roligast, mycket tack vare PC-skådespelaren John Hodgman, är de brittiska varianterna märkligt charmiga. Kan det vara för att de påminner om The Office (som ju också gjort lokaliseringsresan, men åt andra hållet)?