Inget nytt om Elliott Smith

En ostrukturerad dokumentärfilm om Elliot Smith streamas på Pitchfork.

Den lyckas väl inte med att säga något intressant om sitt objekt men lyckas rätt väl med att vara generellt indie och inkluderar några fina framföranden av bla Waltz #2.

Alldeles för blå

Som många andra, har jag en tendens att fästa mig vid musikaliska självmördare. Är det bara en morbid fascination? En ytlig krydda till de musikaliska upplevelserna? Eller finns det faktiskt nåt speciellt som faktiskt förenar fallna hjältar som Elliott Smith, Chet Baker, Nick Drake och Donny Hathaway?

There is no why

Melankoli. En fundamental och, för tillfället, tyvärr signifikant del av min tillvaro.
Försöker numera bara att acceptera/omfamna tillståndet som en oundviklig konsekvens av mig och bara lugnt vänta tills tillvaron återfår sina färger.
Ett bättre sätt är att vänta, är i sällskap med Elliott Smith som passande nog precis har förärats med en återutgivning av de spridda sånger som inte kom med på hans skivor.
Jag minns fortfarande hur ledsen jag blev när jag nåddes av nyheten av han hade tagit livet av sig. Det var bara nåt år efter att jag hade upptäckt musiken(i och med ambitiösa figure 8). Hade länge varit misstänksam mot hyllningskörerna (för mig är singer songwriters oftast djupt ointressanta) men när jag väl började lyssna ersattes all skeptism med förundran och fascination.
För mig var det som om Beatles (en gymnasial fixering) ande hade väckt till liv och filtererats genom (ännu) ett lager av genialitet som av en slump råkat hamna i en sällsynt olycklig människa.
Så, när beskedet kom, hade jag (som man gör) hunnit projicerat mig själv långt in i de intrikata sångerna. Vilket ledde till att musiken, min (garanterat infantila och felaktiga) bild av personen bakom definitivt smältes samman med en upplevelse av djup melankoli.

Mer eller mindre blasérade expertutlåtanden finns överallt, föredar det här.