Tio viktiga små filmer om universum.Av någon anledning är musikspåren kryddade med panflöjter. Det senare illustrerar varför vetenskap aldrig ska förmedlas av vetenskapsmän.
"Here we are, trapped in the amber of the moment. There is no why." - K Vonnegut
Tio viktiga små filmer om universum....om man parafraserar Stan Lees Spindelmannen.
Marina Orlova tar sig an den dumdristigt ambitiösa uppgiften att lära ut språkvetenskap till de obildade och perverterade massorna på YouTube. Hon ser dock till att använda precis allt som står till hennes förfogande och lyckas tack vare sina ansenliga kvinnliga behag (utöver sina dubbla examen) locka miljoner tittare att se och höra henne härleda ordstammar från indoeuropeiska urspråk.
Om all vetenskap presenterades på det här sättet skulle vi inte ha problem med världsledare som ifrågasätter evolutionen.
Justice får mig mest att längta tillbaka till Daft Punks Discovery men den här videon har ett litet eget rengbågskimrande liv.
Weezers nya översympatiska video är helt omöjlig att inte tycka om. Att de dessutom fångar geekrevanschismen på YouTube i sitt traditionella powertwee uttryck gör det så mycket mer intressant än allt annat som kompenserar bristen på innehåll och förankring i samtidskulturen med minimala ambitioner att faktiskt beröra någon.
Heja mainstream!
Ett av Paul Simons kanske vackraste ögonblick. Och en påminnelse om att "nya Graceland" inte är en jämförelse att lättviktigt kast omkring sig apropå aktuella lättviktiga ivy league afropoppare .
Trodde ärligt talat aldrig att jag, efter 80-talets excesser och Bill Clintons obehagliga framträdande skulle uthärda en saxofon i en poplåt. I det här fallet är det ju omöjligt att vara så ytlig.
Och jag känner inte att något är annorlunda. Ben Gibbard och hans tungsinta medmusikanter påminner om att det alltid finns en baksida. Ifall man hade glömt detta fundamentala axiom.
Själv hoppas jag dock på mindre tonårsangst och mer tonårslust. Dock gärna i widescreen.
Osofistikerad monotoni i dess allra vackraste form.
Sleeps Dragonaut från debutskivan blev tyvärr höjden på karriären. Bandet fick ett rejält skivkontrakt som medlemmarna blåste på stora Orange-rörförstärkare och Hash. Under inflytandet av dessa investeringar spelade de in nästa skiva som bestod av ett enda riff som sträcktes ut över drygt 60 minuter. Den inofficiella titeln var Dopesmoker.
Skivbolaget ville förstås inte släppa skivan och efter diverse bråk och interna konflikter splittrades medlemmarna ut i diverse andra stonerkonstellationer.
Om är den kanske den intressantaste och består av trummor, bas och oändligt tålmodig metalpsykedelia.
Eller så kommer YouTube rädda denna döende form av konst/marknadsföring.