Faller för en frestelse

Så länge jag kan minnas att jag har varit intresserad av gitarrer har jag varit besatt av att äga och spela på en Fender Jaguar.

Föga förvånande är de funktionella fundamenten för denna fatala fixering fruktansvärt fåtaliga.

Gitarren är i sitt originalskick inte särskilt spelbar på grund av fundamentala missräkningar som gör att de flesta som faktiskt ämnar använda sin Jaguar för att spela musik behöver byta ut centrala komponenter för att överhuvudtaget få gitarren spelbar.

Det kanske inte förvånar med att tanke på att upphovsmannen, geniet Leo Fender, helt missuppfattade rådande trender när satte igång med uppföljaren till den avskalade Telecastern och fulländade Stratocastern.

Leo trodde, i början av 60-talet, precis i sufrrockens födelse och strax innan British Invasion, att nästa stora grej skulle bli jazz.
Well, så blev det ju inte. Inte alls, skulle man kunna säga.

Och även om man nu råkade gilla jazz så ville man knappast ha en Jaguar. Den lät helt fel. Skarpt och skränigt. Istället för varmt och murrigt.

Jaguaren, och den lika olycksaliga systermodellen Jazzmastern, floppade fruktansvärt. Produktionen upphörde och de gitarrer som tillverkades förde tynande tillvaro på musikaffärernas dammigaste vrår.

Ända till mitten av 80-talet vill säga, då mer eller mindre avantgardistiska figurer som Robert Smith, Kevin Shields och (väldigt oväntat) funkunderbarnet John Frusciante plockade upp de fula djungelkattungarna på var sitt håll. Och det var i deras i vissa fall väldigt klumpiga och tekniskt tafatta händer (Frusciante undantagen) som missfostren hittade sin egen lilla röst.
Att rösten, som vissa påstår, var unik är en kraftig överdrift (det låter som helt enkelt som en Fendergitarr).

Men på bandfotona fanns det ingen bättre accessoar för att signalera att man var annorlunda. Lika tydligt som en konstigt ovårdad frisyr, en riktigt sur min, diametralt motsatt både de L'Oreal Studio Line hårsprayade Colgate-leende popstjärnorna, de Levi's-501 formstöpta rockrebellerna eller de tunnhåriga bokstavstroende bluesdinosaurierna signalerade Jaguaren att handlade om nåt helt annorlunda. Kanske inte särskilt bra. Men helt klart (då, på 80-talet) jävligt annorlunda och jävligt snyggt (för desigenen var gudabenådad redan från den första dagen).

Så nu, som jag har lovat mig själv att alltid bemöta mitt livs största frestelser, har det sannolikt blivit dags för att falla.

En Afrikaspecial gör ingen sommar

Bläddrade i Vanity Fairs omskrivna Afrika-nummer över en snabb bagel på stora Akademibokhandeln. Tänkte på hur de välmenande budskapen, djupgående analyserna, goda initiativen fick en märklig bismak när de ramades in av annonser för Prada-solglasögon, specialbeställda Raymod Weil klockor smyckade med 13 000 safirer, Mercedesar, Marc Jacobs och andra usual suspects i en värld av framgång och flärd.
Den ena sidan bad mig ifrågasätta det västerländska konsumtionsmönstret och dess exploaterande konsekvenser medan den andra artigt men bestämt ryckte i ärmen och bad mig lägga ut 3 000 kronor på att skyla mina ögon med lite plast och krom som formats i Milano. Den ena sidan såg inflytelserika människor enas kring en "god sak", den andra tyckte att Bono kramade Desmond Tutu som om han vore sommarens hetaste accessoar, typ en limiterad väska från Louis Vuitton.
Istället för engagemang, förvirring.
Och alternativet, att inte göra något specialnummer alls, skulle ju förstås ännu sämre.
Så det är bara att finna sig i att Vanity Fair lindrar sitt/kändisarnas och mitt dåliga samvetet under några välmenande minuter innan det mediala guldfiskminnet (liksom mitt) tappar Afrika ur tankarna och ersätter en kontinent av orättvisa med någon helt meningslös distraktion.
Tänk om Vanity Fair gjorde ett år av specialnummer om Afrika...