Hollywood Babylon

Efter ett antal mer eller mindre lyckade försök att läsa vanliga deckare är jag tillbaka i James Ellroys solkiga knä. Närmare bestämt i början av Big Nowhere.

Den här gången kontextualiserar jag det sviniga skumrasket med gangstertrivia på nätet.
Och den dåliga vanan att fylla huvudet med skräpkultur och skvaller driver mot värre excesser.

Som Kenneth Angers sannolikt sjukt sannigsbefriade Hollywood Babylon (som fö inspirerat Misfits lika beroendeframkallande decerebrerade vrål).

Konstfack svarar med osammanhängande dravel

"Ledningen för institutionen för Konst på Konstfack ger sin syn på aktionen och konstens förmåga att beröra i samtiden" står det i DN.  

En korrektare formulering vore "Ledningen för institutionen för Konst på Konstfack visar fullständig brist på verklighetsförankring och illustrerar detta med imbecilla cirkelresonemang som saknar all relevans utanför institutionens fläckiga fikabord". 

Vad det handlar om är ett bus på liknande som radioprogrammet Hassans busringningar där personer i serviceroller tvingas ta sig an påhittade knasiga resonemang. Skämtet sker på de uppringdas bekostnad som har mycket liten möjlighet att fösvara sig då deras arbetsbeskrivning tvingar dem att handskas med knasigheter så länge dessa faller inom verksamhetsområdet. 

När det gäller Hassans busringningar räddas resultatet av en fingertoppskänslig och mänsklig humor samt detta grundläggande kriterium att ingen faktisk skada är skedd.

Anna Odells bus har potentiellt riskerat människoliv eller i alla fall mänskligt lidande eftersom personal och resurser har prioriterats från faktiskt behövande till en egoistisk självupptagen uppblåst konstfacksbrud. 

Handlandet är kort sagt fullständigt ansvarslöst och helt oförsvarbart på ett rent personligt plan. I bästa fall kan det förklaras av att Anna Odell helt enkelt är lite blåst.

Att det försvaras av institutionsledningen gör dock det hela en väldigt oroväckande. Vad kommer dessa framstående vidsinnade pedagoger stödja härnäst? Bankrån, mordbrand, incest, barnporr? Oj, just det sista har ju redan skrivits in i läroplanen.

Det jag hoppas sker nu är att Stockholms Läns Landsting väljer att utföra lite konst på Anna Odell och Institutionsledningen varje gång de söker vård.
Kanske vägras de hjälp? Kanske ges de fel vård? Kanske spärras de alla in bland liknande samhällsfientliga individer? 

Då skulle historien möjligen resultera i ett skämt som skulle platsa i Hassan.

Målningen är Han van Meegerens förfalskning av Vermeers Lärjungarna. 

Ett år av monsterbiografier

Enligt Wired kommer vi i år bombarderas av marknadsföring för ännu fler infantila melodramer om män som tonårsmoloket tyngs av superkrafter.
Vågar man hoppas på att bioåret 2010 ger en vuxnare massmarknadsmotreaktion?

There is no why II: Revenge of lower drives

Hur gärna jag än vill skriva något stilla eftertänksamt i postningen efter den som annonserade Kurt Vonneguts bortgång, kan jag inte. Under de senaste dagarna har jag istället hetskonsumerat mer eller mindre blodiga filmer om Andra Världskriget. Figting rats of Tobruk, A bridge too far, Patton, The longest day, Saving private Ryan, Stalingrad, Enemy at the gates osv osv. Samtliga känns som mer eller mindre uttalade förolämplingar mot Vonnegut.
Ibland är det tydligen för svårt att upprätthålla en civiliserat korrekt yta. Istället fylls mina sinnen av svartvita män som dör och dödar i trubbiga definitioner av manlighet, patriotism och mänsklighet. Svettig förbrödning i skyttegravarna, offervilja för den stora saken och mod under beskjutning. Kanske är det bara ett absurt avund på den desperata situationens avsaknad av oändlig (oändligt kvävande) valfrihet. Vi mot dom. Döda eller dödas. Vänner och finder. Tänk om det vore så enkelt...
Nästa stopp längs den nedåtgående spiralen blir Grindhouse. Där finns inte ens pretentioner att skildra nåt verkligt eller viktigt. Bara en fascination för det extrema. Extremt utsatta, våldsamma, smala, kommersiella, meningslösa i att fira den primala glädjen i små ögonblick av fullständig moralisk frihet.