Hellre förr än senare

VM blir allt roligare att följa. Dramatíken ökar för varje match, även om det inte alltid följs av ett ökat skönspel.
För sveriges del slutar det väldigt typiskt, med att halta igenom gruppspelet utan att imponera och därefter åka ut. Vad man vill minnas är kanske andra halvleken mot England. Vad jag kommer minnas är dels de tolv första minuterna mot Tyskland, paralyserade och helt chanlsösa, och dels de sista tjugo, tandlösa, apatiska och till råga på allt i en defensiv uppställning. Ingen vacker slutscen.
Det finns (inom sportjournmalistiken) oändligt mycket att säga om det här men det är kanske mest relevant:

• Att inse att de nu är fyra år till nästa VM
• Att en stor del av nuvarande truppen inte kommer vara aktuella för spel då
• Att nuvarande spelsystem inte klarar av att vinna mot jämnbördiga nationer och kollapsar mot bättre (på pappret alltså)
• Att fotbollen går mot tekniskt spel längs marken oavsett omo det gäller backlinje, mittfält eller anfall
• Att epoken Lagerbäsk (hi hi), förr eller senare, kommer få ett slut, och att förr är att föredra då det ger mer tid att rensa ut, hitta nytt, bygga om och ställa in.

Är vi framme snart?

Det tar inte lång tid att komma hem. Efter en dag känns som om man överhuvudtaget inte varit borta. Och tankarna börjar vandra mot nästa resa.
Det hjälper knappast att Stockhom ser ut som om det inte hänt nåt hänt sen 1897. Längtar efter nåt som bryter, nåt respektlöst, nåt visar att tiden har gått framåt. Längtar efter nåt av Zaha Hadid.
Vore man i New York så går man på utställningen på Guggenheim. I Stockholm undviker man Arkitekturmuseet som övverraskar med Bruno Matsson och Stadsbiblioteket (stor suck).
Vi är ständigt på väg till framtiden. Men är framme snart?

Village of the over 55s

Har precs avslutat Douglas Couplands JPod. Njöt av varenda stycke.
Guardians intervju med Doug är riktigt trevlig, liksom recensionen, till skillnad från den i Times Online som är missriktad och oförstående.

Apropå teknikfetishism och framtidstro så har Next Generation Online, en sajt med seriös bevakning av spelbranschen, en intressant text om turerna kring prissättningen av Sonys kommande spelkonsol Playstation3. Sony annonserade nyligen att PS3 kommer kosta 600€ när den lanseras senare i höst vilket har väckt starka reaktioner i spelvärlden.

Och apropå del 3, så är X-men3:The Last Stand sevärd trots den nye regissörens, Brett Ratners, ambitiösa försök att fördumma uttrycket efter Bryan Singers eleganta föregångare. Man kan fråga sig om det är värt att diskutera skillnaden i trovärdighet mellan två filmer om läderklädda muterade superhjältar men jag vill ändå påstå att det finns en del intelligens att hämta mellan de bombastiska vändningarn asom håller bästa operaklass. Håller med New York Metro om att "The franchise has survived the Director".

Och slutligen, apropå mutanter och dylika minoriteter, har Guardian ett superintressant reportage om en Engelsk community där innevånrna inte får vara yngre än 55. Enligt artikeln skapar det tydligen en mycket trivsam stämning bland de ålderstigna invånarna som uppenbart klarar sig utan den åldersstigmatisering vi yngre utsätter dem för.

Lyckan är en gul elektronisk geléklump

LocoRoco är huvudpersonen i ett kommande spel till Sonys PSP och helt tydligt en avlägsen släkting till Barbapappa som till bringat flera år som skepppsgosse på Yellow Submarine. Besättningens liberala drogpolitik har gjort visst avtryck på LocoRoco som nu existerar i en värld av färgglada blommor, kulörta färger och toklycklig musik. Det här är dock helt fel tillfälle att diskutera drogers skadliga inverkan. Efter ett besök hos LocoRoco är det helt klart att lyckan är en gul elektronisk geléklump.

Velocipedfeber

Något som danskar kan är cyklar. Cyklar är ju normalt sportredskap eller transportmedel ,helt vardagliga ting utan större pretentioner. Men när man flanerar längs Gamle Kongevej, Kronprinsengade eller Studiestraede blir det tydligt att den senare varianten kan kombineras med en hel del finess utan att det ska kännas bling. Danskarna föredrar raka linjer, monokrom färgskala och ett minimum av växlar och bromsar. Det finns ett antal märken som lever upp till dessaideal men inga cyklar når upp till de här. Recykler byggs för hand i stål och är så sjukt vackra att de förmodligen är olagliga.
Ge mig en! Nu, nu, nu!

Dum Dummare Dummast

Så, 24 timmar in i Köpenhamnsvistelsen har jag låst mig ute, ätit trevlig nudelsallad på mysiga vietnamesen Lê Lê nhà hàng och intagit min andra drink (en mycket god Gerogia Mint Julep) på Oak Room. Man måste prioritera här i livet och att ha tak över huvudet är ju helt enkelt en prioritet bland många. Som tur är brukar jag omge mig med människor som tar större ansvar, som goda vänners flickvänner som kan ge en tak över huvudet.
Ytterligare några timmar in i vistelsen har jag lyckats med en mycket lång promenad på stan, fika på café Klimt och slutligen återerövra lägenheten. Utmattad ser jag fram emot att tillbringa kvällen med Sarah Silverman ackompanjerad av måsarna som flyger lågt ovanför taken på Fredrigsbergs gator och påminner om att det inte är långt kvar till premiären på Pixars Cars.

Duggregn på Vesterbrogade

Köpenhamn Köpenhamn. I två veckor framöver. Det börjar bra, med lakrids.

Erik Edmans vänstra fot

Mindre än en månad kvar. Truppen är uttagen och spekulationerna får äntligen lite mer personlig karaktär. Krönikörerna på DN, SvD, Aftonbladet och Expressen börjar värma upp.
Utöver det klassiska hålet till höger i backlinjen ser truppen faktiskt ganska bra ut. Bara laget nu inte drabbas av fler skador. En eller två stjärnor borta så klarar vi inte gruppen.
Tycker därför att vi gemensamt ska rikta tankarna mot Erik Edmans vänstra fot. Den bara måste läka tills spelet drar igång. Eriks fot tillför defensiv stabilitet och ger Fredrik (mjukporr) Ljungberg nån att spela med i vänsterkantsanfallen. Dessutom bidrar den med eleganta inlägg som det till Henkes klassiska nick mot Bulgarien, 2004

Touché, New York Magazine

Träffad mittimellan ögonen av Jan Gradvalls senaste krönika i DI eller snarare New York Magazine-artikeln den refererar till. Frågan är var man tar vägen när allt man står för sammanfattats i ett four-letter-word. Och till råga på allt enormt fula ordet grup (sammandrag av grown-up)?

Apropå nåt helt (?) annat rekommenderas Mission Impossible III. Erkänner att jag kanske inte följt actionfilmens utveckling under de senaste åren i någon större detalj, men tror mig ändå kunna hävda att MI III lyckats nå anmärkningvärda värden på kvoten action/handling. Vad jag minns så innehöll filmen totalt 6 min som inte innehöll stunts, vapen, biljakter eller explosioner. Njöt även av de härliga stroboskopklippen när agenterna synkroniserar sina insatser via oändligt många komradioanrop av typen "copy" eller "roger". Stor komik.

Naturen - Moderna mannen: 1-0

Att vara förkyld och allergisk en solig majdag är en förbannelse.
Edit: Var förmodligen även drabbad av höga halter marknära ozon. Vilket ju cementerar grunden för sju dagars ihållande jämrande för vänner och bekanta.

Franska cigaretter och Japanska sneakers

TINW förklarar våren 2006 för kommen. Om +18°, sol och skyhöga halter pollen inte är nog så har jag även grävt fram mina favortit Onitsuka Tigers ur garderoben (den gula fäktningsmodellen), begett mig till tobaksaffären i Sturegallerian för att inhandla fransk tobak och släpat fram fotbollsdojjorna inför stundande korpenremiär.
Nu återstår bara att fixa en naturlig solariebränna och poppa antihistaminer som inte fanns nån morgondag.

Vikten av att låta det lilla överskugga det stora

Vilken soppa. Alltså Iran, USA, kärnvapnen och oljan.
I söndags bröt en vän med analytiskt sinnelag ner varför USA troligen kommer vilja bomba Iran innan årets slut. Enkelt sammanfattat handlar det om USA:s vilja att kontrollera oljan i mellanöstern, Irans skinande nya kärnkraft, hotet mot Israel som brottas men Sharons bortgång och Hamas tillträde samt FN:s frånvaro av handlingskraft.
Mitt tunga dagen-efter-huvud kunde inte ens omfamna ens en bråkdel av komplexiteten men efter några dagars långsamt smältande börjar det hela falla på plats. Och platsen det faller på är den där man tvivlar starkt på demokrati, parlamentariska processer och att världen överhuvudtaget utvecklats sen medeltiden. 00-talet är helt enkelt då den globala feodalismen förenas och tar över. Nästan så man längtar tillbaka till kalla kriget.
Och till råga på allt är det deklarationstider.

Under tiden får man glädjas åt de små sakerna. Som att man i Köpenhamn fortfarande får röka inomhus. Den förföriska doften av inomhusrökning, sprit och dyra parfymer på snobbiga Grill & Bar (drinkar á 120 DKK) väckte så många vackra (och tårfyllda, bokstavligt) minnen från uterlivet á lá sen t 90-tal att det blev omöjligt att inte röka en symbolisk cigarett.
Bilden säger nog egentligen allt. Det är en stor och oförfalskad glädje att förfalla i dåliga vanor. Och så stigmatiserad som rökningen blivit sen i somras blir längtan efter uteserveringar, och att fylla alveolerna med rök från Golouises, Gitanes eller några andra prettocigaretter, helt olidlig. "Here comes the relapse" som liraren som hämtar upp Mike Skinner på torken i videon till "When I wasn't famous".
Eller kolla på Good Night and Good Luck.

Det hände en morgon i april

Två skilda, men briljanta, Guardian Online-artiklar och ett halvt Kurt Vonnegut-citat senare sitter jag här och bloggar.

Först dagens huvudrubrik "Iran declares: we are in the nuclear club" av Robert Tait och Ewen McAskil som trots sin uppenbart allvarliga subject matter når Onionsk absurdism.

Kort sagt har Irans president Mahmoud Ahmadinejad meddelade i ett tv-tal att det Iranska kärnkraftsprogrammet har lyckats anrika uranium. Detta enbart i fredliga syften vilket är klen tröst för världssamfundet som inte tycker att unga demokratier ska leka med spetsiga leksaker målsmans tillsyn.

Det är svårt att välja ut nåt särskilt stycke men det här är kanske bäst:
"Iranian television broadcast pictures of scientists dancing and waving test tubes apparently marked with chemical symbols. Mr Ahmadinejad, who has threatened to wipe Israel off the map, said the nuclear programme was for purely civilian purposes. The US, Europe and Israel remain sceptical. The speech - carried live on state TV - was punctuated by chants of "Death to America", "Death to Israel", and "Death to counter-revolutionaries."".
För att vara lite tydligt (eftersom det är lite känsligt), är det inte roligast att en måhända regisserad folkmassa skanderade om död och krig (vilket dock är tragikomiskt), utan att denna anekdotiska observation får rollen av den Iranska opinionen. En helt korrekt journalistisk tillspetsning men ett bra exempel på hur fullständigt omöjligt det är att förmedla komplicerade frågor i en nyhetsartikel. Och det i liberalt vidsynta Guardian.

Dagens andra pärla är "Bottom of the class" som analyserar hur Brittiska överklassen, inkl royaliteter, festar till det genom att maskerader under temat arbetarklass. Man har analyserat ett flertal incidenter och tar avstamp i ett Sun-reportage med spetsiga rubriker som "Future Bling of England" och "Wills wears Chav Gear in Army Snap".
Här behövs inget förtydligande. Överklassen skrattar åt arbetarklassen, som den alltid gjort. Ta det, Mustafa Can.

Och nej, there is no why.