08 i Yves Klein blå

Bon har en fin sajt med catwalks från Stockholms pågående fashionvecka.
Det finns massor att säga om snitt och silhouetter men jag noterar bara att nästa sommar till stor del går i Yves Klein blått.

Edit: Ville bara lägga till att filmsnutten från Fifth Svenue Shoe Repair definitvt är värd sina fem minuter. Lika modig som drömsk som framåtblickande.

Ett matrix av iris

Aperture är ett fint projekt av Frédéric Eyl och Gunnar Green på Die Universität der Künste Berlin.
En vägg perforerad av kamerabländare och ljussensorer bildar ett reaktivt och programerbart iris diaphragm matrix.
Videon är begripligare.
Via cube me

Glad när det regnar

Äntligen sköljer regnet över staden och människorna får kura ihop sig över böcker, filmer, tv och pepparmintte.
Utöver Spook Country (som jag tänker fortsätta tjata om) har jag tack vare vädrets makter hunnit med bilda mig en uppfattning om HBO:s John from Cincinatti och Flight of the Conchords, se David Finchers mysmurriga Zodiac och framför allt läsa en hel del Wislawa Szymborska.
Wislawa är den där charmiga polska poesitanten som fick Nobelpriset 1996. Svenska Akademins motivering löd:
"för en poesi som med ironisk precision låter det historiska och biologiska sammanhanget träda fram i fragment av mänsklig verklighet"
men låt inte det, eller att Wislawa ständigt flåsigt framhålls som ambassadör för polsk kultur, avskräcka.
Mina åsikter om poesi bör hör inte till de vidare bildade men jag finner i alla fall dikterna kompakta, konkreta och logiska till sin struktur. Värda några minuter eller timmar av vilken eftertänksam eftermiddag som helst.
Här finns ett fint exempel på engelska (och här några till, dock ibland i hemsk internetlayout).
På svenska läser man lämpligen Dikter 1945-2002 i fantastisk översättning av Anders Bodegård.
Själv gläds jag åt att få öva min rostiga polska.
Bilden är omslaget på Wislawas polska utgåva av antologin Dwukropek.

Det här är marknadsföring

Om man är någorlunda sugen på att förstå hur kamouflerade kommersiella krafter inverkar på utvecklingen av det moderna globala informationssamhället så är det lämpligt att intressera sig för William Gibsons kommande bok, Spook Country.
William Gibson har allt tydligare valt att skifta sitt berättande från spekulativ science fiction till ett häpnadsväckande klarsynt analyserande av det fascinerande fusionen mellan kultur och kommersialism som som för varje dag sluter sig allt tätare kring det vi kallar våra liv.
Jag ser oerhört mycket fram emot att stimulera tanken med den kommande boken och njuter under tiden även av hans PR-turné som redan resulterat i några välformulerade intervjuer, som i Wired , New York Times och New York Magazine .
Bilden föreställer en skiss på den futuristiska Sino Tower som var Paul Rudolphs bidrag till Sino Land Skyscraper competition, 1989

70% rea på självförtroende

Eftersom en blogg ändå bara är en egotripp är det ju inget som hindrar mig från att skryta med mina senaste, helt vansinniga, manövrar i sommarreorna på stadens mer välsorterade herrmodesalonger.
Dessa är för övrigt betydligt mer imponerande än vad jag åstadkom på Atlantvågorna för någon vecka sedan.
Under bara några får timmar har mitt liv berikats med en trench, två tunna v-ringade tröjjor, två par solgasögon, två kortärmade skjortor, två långärmade, en lite egen men mycket trevlig dubbelknäppt jacka och ett par skor.
"Sinnesvaga modeoffer", hör jag vissa non-believers tänka högt. "Sticks and stones..." tänker jag och mina nya vänner: Aquascutum, A.P.C., Bruuns Bazaar, John Smedley och Paul Smith.

Kapitulation

OK, så här är det: Jag tycker om finlitteratur. Jag tycker även om kitschig grafisk nostalgi och jag tycker om cigaretter som retrokulturella attribut. Så här kommer ett gäng litteraturklassiker förpackade efter lika klassiska cigarettmärken. Kapitulationen inför det här uppenbara publicitetstricket är lika ögonblicklig som total och jag sitter bara här helt andlös och vevar frenetiskt med den vita flaggan och/eller kreditkortet.

Ett rött öga mot verkligheten

Min lördag kunde börjat bättre. Jag vaknade med bara ett öga. Det högra förblev slutet. När jag sedan tvingade upp en smal springa framför spegeln så röjdes ett blålila iris mot en ondskefullt röd ögonglob.
Efter lite eftertanke insåg jag att det nog var en olycklig konsekvens av en överilad gest repade ögat när jag plockade ut mina hårda linser igår natt. Och inte led i förvandlingen till Antikrist.
Lyckligtvis kröp jag, i min förtvivlan, inte tillbaka in i (vad som verkade vara) min krypta utan drog på mig solglasögonen för att överge det dimmigt synliga för en värld av nya ljud.
Närmare bestämt kröp jag in i löjligt söta Annie Clarks debut som St Vincent. Marry me utgör ett inbjudande landskap av otvunget kantig konstrock smyckat med mängder av smarta, knasiga och sympatiska detaljer. Och sålunda en fullgod ersättning för en ovälkomnande och grym verklighet.

Musik är matematik

Ett nytt elektroniskt instrument ser snart dagens ljus. Och det är banne mig på tiden. Hur länge ska vi behöva nöja oss med en musikalisk utveckling som bygger på oändliga upprepningar av att fyra unga män plockar upp två gitarrer en bas och trummor.
Det nya instrumentet kallas Tenori On och har skapats av ljudkonstnären Toshio Iwai i samarbete med Yamaha. Egentligen är det mest ett nytt musikaliskt interface för att manipulera elektroniska intrument men innebörden blir förhoppningsvis ny musik.
Toshio har för övrigt också skapat det otroligt fascinerande ljudakvariet Electroplankton där man får leka med olika sorters musikfiskar och ljudalger.
Hoppas att de skickar ett exemplar till Boards of Canada som vet hur framtiden låter.

Plump homodogmatik

Apropå årets Pride fångar Andres Lokko problemet med den evigt confettibeströdda homokonservatismen.
Jag har alltid varit väldigt imponerad av hur framstående homosexuella män kontinuerligt förfinat det manliga uttrycket. Oscar Wilde, Evelyn Waugh, Truman Capote, Stephen Fry, Douglas Coupland och Tyler Brûlé mfl lyckades/lyckas både att skänka manligheten välbehövlig sofistikation samtidigt som de, otvunget och trovärdigt, verkade/verkar som ambassadörer för sin (numera väl inte särskilt?) kontroversiella läggning.
Vilket väldigt starkt ifrågasätter nyttan av den plumpa och banala förevändningen för öltält som kallas stolthet.

Kliver ur oceaner av tankar

Efter alldeles för lite tid på Atlantkusten sker ett motvilligt återrinträde i vardagen. Det jag har med mig från Frankrike är följande:
- En djup fascination för hav och vågor. Ett resultat av att ha kastats mellan vågorna och kanske ännu mer av att bara stirrat stint mot horisonten med det oändliga vattenbruset i öronen.
- Total motvilja mot skräpkultur efter att ha svept genom Jenna Jamesons Neil Strauss-assiterade självbiografi som tyvärr helt lever upp till förväntningarna. Neil (som fö är en mycket duktig skribent, vilket helt hamnat i skuggan av hans kontroversiella ämnesval) hjälper Jenna att alltför detaljerat avbilda av en rätt blåst (om än sympatisk, driftig och ambitiös) person med svåra problem med det självförtroende samt relationer vilket förstås förvärras av en konsekvenshorisont på max 240 sekunder. I stort samma bok som Mötley Crue-biografin The Dirt men inte lika rolig som de tragikomiska hårdrockarnas Tre män i en båt- fallenhet för att hamna i trubbel.
- En inte obetydlig solbränna. Mitt bruna jag är helt klart att föredra framför den normala vampyrbleka östeuropeiska uppsynen.
- Mindre sår och blåmärken på hela kroppen. Inga större förhoppningar om tuffa ärr dock.
- Ett enormt röksug. Kanske lyckas jag nu äntligen att börja röka?
- Franska telefonnummer till mer eller mindre förglömliga individer. Sparade i hopp om att världen är så liten som man ibland kan tro.
- Allvarligt förhöjd livsglädje.
På bilden avfyrar Jacques Cousteau en allvarlig blick mot horisonten

Fantastique Atlantique

Hej då på ett tag.
Det har blivit dags att bekanta sig närmare med vågorna som slår in mot Biarritz sandiga stränder med tydligen oerhört fascinerande effekter.

Reklam mot självmord och mot konst

Här blir det intressant. Via reklamfeber hittade jag den här starka bilden som tydligen ingår i en brasiliansk kampanj mot självmord.
Fantastiskt vackert, eller hur?
Komplikationerna finns i att koncepter ligger väldigt nära danske Peter Callesens eleganta papperskonst. Så otroligt nära att det är orimligt att den där kreativa själen på São Paulos Leo Burnett inte snott idén.

- "Är det då ok att stjäla konst till reklam?", undrar läsarna.
- "Nej! Det är fel att stjäla någons idéer och särskilt eftersom det är just dessa idéer konstnärer lever på.", svarar jag bestämt.
- "Men om det handlar om ett icke kommersiellt budskap och syftet är oerhört gott?", envisas några.
- "Definitivt nej igen! Eftersom det inte någonstans anges varifrån idén kommer så handalr det om stöld. Om man tycker att idén är så bra att den verkligen borde användas i kampanjen bör man ta kontakt med konstnären och höra om han är intresserad att delta alternativt tillåta att man anvönder ett uttryck som ligger väldigt nära hans egna. Säger han nej får man vacker hitta på nåt annat och kanske sämre. Och inte stjäla i smyg och sedan få oförtjänt fina priser på nåt brasiliansk Guldäggsjippo som sen leder till väldigt lukrativa uppdrag för McDonalds eller Microsoft.", konsterar jag med en förtroendeingivande och övertygande stämma.
Här är förresten ytterligare ett väldigt snarlikt exempel.

Allt väl på apornas planet

Den japanska experimentalpopartisten Cornelius senaste skiva vidgar vyerna precis lagom mycket för att uppskatta slumpmässiga tankar och associationer som slött studsar fram genom ett allt öppnare sinne under en sen kväll precis mitt i juli.
Titta och lyssna på Breezin och Fit och känn hur du fylls av färgglada och färska nya tankar.

Eggo é a única mini-lavadora

Man kan bli knäpp på att formgivningen av totalt banala vardagsprylar upptar så mycket av vår tid. Varje gång någon nämner ännu en sak som är postmodern och /eller funktionellt går det rysningar genom kroppen.
Jag misstänker nämligen att det är just den fixeringen som kommande generationer kommer håna oss för. Att vi, iklädda japanska designerjeans, shoppade polypropenplast i roliga färger former på Designtorget och investerade i Arne Jacobsen-fåtöljer medan jorden gick under.
Ibland dyker det dock upp prylar som kan vara värda att offra lite av världsaltet för. Som den här fullständigt avväpnande äggformade Brasilianska minitvättmaskinen. Jag menar, hur ska man kunna tycka illa om en pryl som man bara vill krama?
Det är något jag tänker på under denna härligt soliga semesterstartsöndag.
Hittades via Coolhunting

Marknadsföringens osaliga andar kammar digitala nollor

Los Angeles Times skriver om att virtuella communityn Second Life inte längre lockar kommersiella aktörer. Anledningarna är att sajten kraftigt överdrivit antalet aktiva användare och att de som faktiskt besöker sajten är aktivt ointresserade av att köpa prylar.
Det kanske inte är så konstigt. Om man väljer att lämna en överkommersialiserad verklighet för ett, teoretiskt sett, fritt virtuellt alternativ så är man kanske inte så enormt glad för att marknadsföringens osaliga andar följer efter.
De osaliga andarna deppar dock inte ihop för det. Det finns alltid några nya sociala sammanhang att förorena med kommersiella budskap.
Bilden föreställer Nintendos Mii-avatarer.

Alldeles för blå

Som många andra, har jag en tendens att fästa mig vid musikaliska självmördare. Är det bara en morbid fascination? En ytlig krydda till de musikaliska upplevelserna? Eller finns det faktiskt nåt speciellt som faktiskt förenar fallna hjältar som Elliott Smith, Chet Baker, Nick Drake och Donny Hathaway?

Kollektiv konstruktion, kamrater

Wired har en serie intressanta artiklar om kollektiva försök att skapa arkitektur, konst, foto och litteratur.
Det historiska perspektivet pekar menande på oändliga rader av begåvade, dedikerade, fokuserade och kanske framför allt egensinniga individer.
Bilden är en Sovjetisk affisch från 1931 med titeln "Bekämpa lata arbetare"

Det digitalt onda med det digitalt goda

Den digitala animationen har tagit över. Man kan gråta över det handtecknade hantverkets förfall men vad hjälper det?
En tröst är dock att de digitala verktygen lika gärna används för att casha in på brand recognition i Transformers, som för att berätta ännu en hjärtvärmande originell historia i Pixars Ratatouille.
Om man vill köpa en biobiljett för att se tio minuters fläskiga digitala effekter som ramats in i 80 minuter av något som endast på håll kan misstas för handling, rekommenderas Michael Bays nya opus. Om man dock, utav någon outgrundlig anledning, är intresserad av en lika raffinerad som lättillgänglig blandning av filmkonst och klassiskt berättande rekommenderas Brad Birds senaste mästerverk.

Inkvisitionerna var bättre förr

Det är lite töntigt att bara länka till andra bloggar (utan analys eller sarkastiska kommentarer) men Gycklargrvppen har återigen producerat ett fantastiskt inlägg. Den här gången handlar det om hur Kristendemokraternas allt mer tandlösa politik inspirerar till spännande utbrytningar långt ut på högerkanten .

Alla har en Homer inom sig

På Simpsonsfilmens officiella site kan man skapa en egen Springfield-avatar.
Det här är förstås ett otroligt smart pr-knep för att få glada amatörer som undertecknad att driva trafik till en i högsta grad kommersiell kampanjsite men vad gör man? Faktum kvarstår, man får återskapa sig själv (eller andra) inom ramarna för ett av det senaste decenniets viktigaste popkulturella fenomen.
Det är som att få montera in sig på omslaget av Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band eller få en statistroll i Bibeln.