Så länge jag kan minnas att jag har varit intresserad av gitarrer har jag varit besatt av att äga och spela på en
Fender Jaguar.
Föga förvånande är de funktionella fundamenten för denna fatala fixering fruktansvärt fåtaliga.
Gitarren är i sitt originalskick inte särskilt spelbar på grund av fundamentala missräkningar som gör att de flesta som faktiskt ämnar använda sin Jaguar för att spela musik behöver byta ut centrala komponenter för att överhuvudtaget få gitarren spelbar.
Det kanske inte förvånar med att tanke på att upphovsmannen, geniet
Leo Fender, helt missuppfattade rådande trender när satte igång med uppföljaren till den avskalade Telecastern och fulländade Stratocastern.
Leo trodde, i början av 60-talet, precis i sufrrockens födelse och strax innan British Invasion, att nästa stora grej skulle bli jazz.
Well, så blev det ju inte. Inte alls, skulle man kunna säga.
Och även om man nu råkade gilla jazz så ville man knappast ha en Jaguar. Den lät helt fel. Skarpt och skränigt. Istället för varmt och murrigt.
Jaguaren, och den lika olycksaliga systermodellen Jazzmastern, floppade fruktansvärt. Produktionen upphörde och de gitarrer som tillverkades förde tynande tillvaro på musikaffärernas dammigaste vrår.
Ända till mitten av 80-talet vill säga, då mer eller mindre avantgardistiska figurer som
Robert Smith,
Kevin Shields och (väldigt oväntat) funkunderbarnet
John Frusciante plockade upp de fula djungelkattungarna på var sitt håll. Och det var i deras i vissa fall väldigt klumpiga och tekniskt tafatta händer (Frusciante undantagen) som missfostren hittade sin egen lilla röst.
Att rösten, som vissa påstår, var unik är en kraftig överdrift (det låter som helt enkelt som en Fendergitarr).
Men på bandfotona fanns det ingen bättre accessoar för att signalera att man var annorlunda. Lika tydligt som en konstigt ovårdad frisyr, en riktigt sur min, diametralt motsatt både de L'Oreal Studio Line hårsprayade Colgate-leende popstjärnorna, de Levi's-501 formstöpta rockrebellerna eller de tunnhåriga bokstavstroende bluesdinosaurierna signalerade Jaguaren att handlade om nåt helt annorlunda. Kanske inte särskilt bra. Men helt klart (då, på 80-talet) jävligt annorlunda och jävligt snyggt (för desigenen var gudabenådad redan från den första dagen).
Så nu, som jag har lovat mig själv att alltid bemöta mitt livs största frestelser, har det sannolikt blivit dags för att falla.
Vad kommer jag att minnas från kultur och konsumtionsåret 2009? Ingen aning.
Jag har lyssnat på JJ-skivan sen den kom i somras. Via Spotify och musikbloggade mp3:or.
Jag har försökt laga mat med mamma. Oavsett hur det börjar så slutar det alltid att jag känner mig som en smutsig inkräktare i en operationssal. Allt jag gör är på något sätt fel vilket resulterar att jag surt ägnar mig åt att duka med menande ryckiga rörelser.
Den fine mannen som verkligen inte gjort något ont för förtjäna att få ett citat snott av en medelmåttig 00-talsblogg som den här.
James Ellroy avslutar Underworld USA-trilogin med Blood’s A Rover.
Det skedde förstås i biosalongen under Tarantinos Inglorious Basterds, sannolikt den mest underhållande film jag någonsin sett.
Så länge jag kan minnas att jag har varit intresserad av gitarrer har jag varit besatt av att äga och spela på en Fender Jaguar.
