Virtuellt semestertips: EVE Online

Med starka skribenter, intressanta vinklar och oöverträffad motståndskraft mot marknadshype fortsätter Eurogamer vara min huvudsakliga källa till information om vad som händer i den elektroniska spelvärlden.
I den här artikeln beskrivs isländska EVE Online som samlar över 200 000 spelare vars kollektiva handlingar avgör spelets regler, utveckling och politiska struktur. Genom att spelmakarna under de snart tio år spelet har existerat, konsekvent undvikit att bestämma för mycket har EVE-spelarna , till skillnad mot de flesta andra onlinespel som tex World of Warcraft, fått möjlighet att skapa och forma sin egen kultur utifrån sina egna handlingar.
EVE är därför mycket mer än ett spel utan ett hittills väldigt lyckat och intressant social experiment vars historia garanterat kommer lägga grunden för de framtida communities som siktar högra än att levla orcher för 10 USD i månaden..
Jag har själv ännu inte besökt denna virtuella kontinent men ämnar göra detta i sommar då min tid och min hårdvara förhoppningsvis tillåter lite vidare virtuella äventyr.
See you out there.

Sorgliga reliker från en rutten tid

Året är 1957. Platsen är USA. Klu Klux Klan härjar i södern. I Little Rock vill konservativa vindar förhindra att färgade elever delar skola med vita. Det kalla kriget stegras ytterligare via Eisenhoverdoktrinen. Någonstans i den kulturella periferin förfinar Mark Rothko sin abstrakta expressionism och Jack Keruac publicerar första upplagan On the Road, men det här är inte deras tid. Det här är Elvis tid.
I Tulsa i Arkansas sänks en tidskapsel högtidligt ner i marken framför domstolen. Kapseln ska stolt vittna om den rådande tidens framsteg. Innehållet domineras av en enorm befenad Plymouth Belvedere i vitt och guld. I övrigt innehåller kapseln en amerikansk flagga, diverse skivor och annan popkultur samt brev från lokala dignitärer som medverat i jippot.
När kapseln öppnas 50 år senare är innehållet ruttet. Bilen har helt uppslukats av rost medan skivorna och övriga dokument blivit till betydelselösa reliker med visst samlarvärde för blinda nostalgiker.
Tiden är inte nådig mot ytliga, blint självförhärligande, politiska gester.

En nykter betraktelse av en berusande framtid

Efter ännu en superhypad, livebloggad, sönderanalyserad keynote har världen fått ytterligare några glimtar av hur de begåvade arbetsmyrorna kring Infinite Loop planerar att subvertera visionerna av vår digitala framtid.
Själv förstår jag inte så mycket men tycker om de fägglada bilderna, den brådmogna voiceovern och mest av allt de kliniska demonstrationerna av tekniken bakom iPhone. De senare andas en hyperoptimistisk futurism som skulle kunna härledas till det Lucky Strike-leende 50-talet.
Om man dock är intresserad av en nyktrare betraktelse av vad som egentligen hände innaför Steve Jobs reality dostortion field rekommenderar jag Daring Fireballs sakligt konkreta analys.

Helt orimligt bra söndagsläsning

Något sent på kvällen lyckades jag äntligen få ro att sätta mig med dagens tjocka DN. Ett triumferande ögonblick efter att i veckor slösaktigt ha slängt olästa tidningar i pappersinsamlingen.
Investeringen i att följa med i samtiden betalade sig omdelbart. I dagens DN fanns nämligen Maciej Zarembas gripande reportage från den bortglömda undantagsstaten Kosovo, ett uppslag om med ett reportage från inspelningen av sjätte säsongen av världens bästa polisserie The Wire och, i söndagsdelen, en djupdykning i moderna nordamerikanska indianreservat.
Ni som läser tidningar, och inte bara prenumererar, är det alltid så här bra?
Fotot är taget av Herbert Nott nån gång på 40-talet

Anemi som filosofi

Sveriges internationella profil som en nytänkande och modern nation återspeglas knappast i huvudstadens arkitektur. I vår Bullerby till huvudstad har det ju inte fått hända något intressant sen, jag vet inte, fuktskadorna på Moderna?
Högkonjunkturen till trots verkar ju alla samtal om Slussen, Norra Stations-området inte resultera i en enda lyftkran på vår skyline.
Nyfunkisen i Hammarby Sjöstad och Fredhäll är tydligen allt vi får i form av nytänkande.
För att någon utveckling ska ske krävs det att någon är tillräckligt visionär och modig för att formulera ett tydligt mål. Så, när de sk progressiva krafterna uttrycker sig om planerade påbyggnader i Klara-kvarteren enligt citatet i DN-artikeln : "En central målsättning har varit, och är, att ge liv och attraktivitet åt det offentliga, gemensamma rummet, heter det i ett tjänsteutlåtande från stadsbyggnadskontoret." blir den anemiska utvecklingen väldigt begriplig.

TINW tipsar: Juni 2007

Queens of the Stone Age - Era Vulgaris
Shan Sa - Girl who played go
Rome - Säsong 2
Joni Mitchell - Blue
Jonathan Saffron Foer - Extremely loud & incredibly close

Det tryckta ordet är dött (igen)

Vassa Eggen bidrar med ytterligare koordinater som vidgar mina tankars horisonter.
Eller, om jag nu hade skrivit för att det skulle vara lätt att förstå, Vassa Eggen bidrar med en till bra länk.
Print is Dead visar alla tecken på att vara en anmärkningsvärt djup källa för bibliofila exkursioner kring det tryckta ordet ständigt annalkande hädangång. Med exempel som länkar till supernördiga artiklar om diverse författares favorittypsnitt.
Hey ho, let's go.
Bilden har ingen särskild anknytning till texten men kommer från en trevlig Flickr-grupp kring gamla Penguin pocket

Den slutgiltiga utopin: del II

Suck. Ligger efter i att följa Wireds bloggar och har därmed säkert lyckats missa massor av viktigheter.
Som att Ambitiösa arkitektbyrån Foster + Partners planerar en utopisk stad i Dubai som ska bli fullständigt utsläppsneutral. Alltså inte tillföra koldioxid eller andra växthusgaser till atmosfären och inte producera något avfall som behöver hanteras (deponeras utanför stadens gränser). Kort sagt en fin liten utopi.
Vi sänder hjärtliga lyckönskningar och hoppas de inte nedslås av utopiernas historiskt begränsade framgångar.
Och under tiden lyssnar vi på ett annat ilsket kreativt gäng som envisas med att komponera svårt förhärligande ljudspår till det lustfyllda förfallet.

Death Proof för friare media

Efter att ha betalat 90 kr för nöjet av en halv bioupplevelse har jag aldrig kännt mig mer sugen på att bryta mig ur filmbranschens trånga bojjor. I och med internet är det ju fullständigt omöjligt att förstå varför man dels måste vänta i månader från den Amerikanska premiären och dels, som i det här fallet, råka ut för en sämre produkt. Sämre som i fjärmad från skaparens ursprungliga vision.
Varför ska mitt filmutbud bestämmas av Bröderna Weinstein, deras imbecilla marknadsbolag eller SF:s trögtänkta förhandlare och strateger? Vad vet de om min smak, min humor eller mina tillfälliga nycker som gör att de kan bestämma när jag ser mina filmer och hur jag ser mina filmer?
Nada.

En i ugnen

Nu har jag lyckats tvätta min iPod nano för andra gången (nu 40° snabbprogram med liknande färger). Den här gången, till skillnad från förra, upptäckte jag dock misstaget innan torktumlaren.
Eftersom det ändå verkade relevant att så snart som möjligt få ut vattnet så tryckte jag in ipoden i den gamla vanliga ugnen. Mikro kändes lite väl suicidalt.
Efter 15 min på 50° kan jag konstatera att min röda kompis åter spelar The Tough Alliance:s nya som om ingenting hänt.
Tvivlar på att Apple rekommenderar sånt här men det funkade för mig.
Ni gör det på egen risk.

Den oändliga kampen mellan gott och en annan sorts gott

På en amerikanskt smaklös datorteknik-konferens scen möts två individer som haft enormt stort inflytande på hur saker och ting fungar idag, torsdagen den 31:a maj 2007.
Hur det här skrivs och hur det möjligen läses av nån där ute, är i bägge fallen (direkt eller indirekt) i högsta grad ett resultat av vad Steve Jobs och Bill Gates har strävat efter sen nån gång i mitten av 70-talet.
Sättet de respektfullt bemöter varandra i detta (väldigt konstruerade) samtal vittnar entydigt om att rivaliteten dem helt saknar en personlig karaktär. Måhända konkurrerar deras företag med varandra men på ett personligt plan verkar den fortsatta vägen framåt är långt viktigare än de (i spelet inbyggda) konflikter med andra som vandrar på samma väg.
Och apropå vägen så är det bara 10 dagar kvar till WWDC i San Francisco då Apple sannolikt visar några nya godsaker att ta med sig i framtiden.
Om någon förresten reflekterar över att bloggen numera bara handlar om Apple så beror det nog mest på att det är hög tid att avlösa min söta men trötta lilla PowerBook med en yngre förmåga, och denna nya förmåga kommer sannolikt tillkännages just där och just då.
Efter kan vi förmodligen återvända till de navelskådande sågningarna av hufvudstadens ursäkter för finkultur.

Ctrl-C Ctrl-V var bättre förr

Det skär i min blinda framtidsoptimism när jag ser sånt här.
Ett tänkvärt test som illustrerar hur våra datorer under de senaste 20 åren blivit sämre och långsammare på att utföra de grundläggande funktionerna vi använder hundratals gånger om dagen.
För, jag menar, om vi inte är på väg framåt, var är vi då på väg?


Edit: Men så dyker Street View upp i Google Maps och allt ljust och fint igen.

He will be back

Bengt Ohlsson lägger av med nätet. Och inte sådär snobbigt, jobbigt och effektsökande som de andra som lagt av med bloggar på senare tid utan bara lugnt och sansat med välgrundade och välformulerade argument. Jag tror bara att det är helt omöjligt, och helt onödigt.
Som att sluta med andra människor.
Det finns anledningar att tro att nätet är en lika bra spegling av mänskligheten som vilket annat uttryck som helst. Som konst, musik, film , tidningar, mode, affärer osv. Ingen av dessa företeelser är heller genomgånde bra. Som alltid handlar det om att välja. Att välja rätt bland miljarder alternativ. Och det kan ju kännas lite jobbigt ibland.
Men utvecklingen (aka the Show) måste fortsätta. Och ingen, och kanske framför allt inte en så duktig skribent och iaktagare som Bengt Ohlsson, borde vila förran vi hittat precis hur det här fascinerande kommunikationsgränsnittet bäst knuffar oss ytterligare några steg mot framtiden.

Bilden föreställer Technomyrmex-myror

En pinsam studie i moralpanik

I en bittert tragikomisk vändning släpar Polens nepotistiska karikatyrer till makthavare en av landets kanske starkast lysande literära stjärnor i smutsen i sin kamp på så kallad historisk rättvisa. Storyn publiceras i Polska Newsweek och rapporteras även i DN.
Bröderna Kaczynski, som i Sveriges skulle motsvaras av en dubbel uppsättning populistiskt rättshavererande Bert Karlssons, har sedan de kom till makten grävt i arkiven efter upprättelse för den gångna tidens brott och brottslingar.
Den inkompetens med vilket detta har skett har resulterat i att många felaktigt utpekats som kollaboratörer, att det råder en paranoid hysteri i Polska medier som fylls av mer eller mindre grundlösa anklageser om vem som gjorde vad samt att exilpolacker som undertecknad åter får skämmas för moderslandets politik och längtar efter tiden då Polen endast kritiserades för att ha producerat en oväntat proggressiv påve.
Detta har skett i jakten på en rättvisa som är en helt fiktiv konstruktion. Med ofullständiga arkiv, oklara agendor och en genomgripande avsaknad av oberoende granskning kommer det man kallar rättvisa sannolikt bli en lika trovärdig konstruktion som systemet som begick dessa övergrepp till att börja med.
Vad mitt gamla hemland istället borde göra är att, som en annan av de anklagade vacker uttrycker här, förlika sig med historien och börja titta framåt. Framtiden är en oändligt mycket mer passande plats för inspirerande ledord som just rättvisa.
Hoppas nu endast på att vassare pennor än min ger den svenska bilden av den här styggelsen till politisk fars ett rättmätigt förvridet anlete.

En elektronisk värld håller andan

Det är inte långt kvar nu. Inte långt alls. Bara lite till.
Alltså tills Apple släpper iPhone och förändrar mina beteendemönster på det sätt som relevanta teknologiska innovationerna alltid förändrat oss.
Från nollan, hjulet, via Copernicus, Einstein, bröderna Wright, Marie Curie till Leo Fender och Wikipedia.
Men vem vet om det verkligen blir en succé? Världen är ju full av tvivlare. Full av riska-allergiska non-believers som trots det nya alternativets uppenbara fördelar väljer det sämre men redan invanda.
För mig är iPhone redan en succé. Den definierar idébilden av hur jag vill komunicera med mina vänner, hur jag vill arbeta, hur jag vill bära med mig mitt internet och min musik. Oavsett vilka som faktiskt köper iPhone så kommer den lämna efter sig glänsande tankar om en (kanske inte ännu realiserad) elegant uppkopplad framtid.
Lite som gamla Newton. Apples kommersiellt misslyckade handdator från tidiga 90-talet. Newton var nog mer revolutionerande än iPhone när den lanserades men välsignade ändå, med facit i hand, bara en liten grupp entusiastiska användare (som än idag håller liv i gårdagens framtid) innan den lades ner. Idéerna som föddes med Newton dog dock aldrig. De återföds med iPhone och fungerar inte de inte nu så kommer de fungera imorgon i iPhones efterträdare. Utvecklingen kommer aldrig att upphöra.
Men, mina kära tvivlare, man ska inte tro det blir framtid om inte nån sätter fart.

- Om parallellerna mellan Newton och iPhone
- Om att använda Newton idag

Bilden kommer från en Newton annons från 1994

Förälskelser är bäst på bio

Och ingen kan fånga en förälskelse på celluloid bättre än Wong Kar Wai.
DN höjer just förväntningarna inför kommande My Blueberry Nights som precis premiärvisas i Cannes (utförligare info finns på slashfilm och hos David Starthairn).
Nya filmen placerar Jude Law, Natalie Portman, Raquel Weisz och Norah Jones i New York. Suck, Jude always gets the cutest honeys... Kombinationen låter lovande men jag är lite orolig för att de välkända, om än väldigt bildsköna, ansiktena och den engelska dialogen inte kommer komplementera Wong Kar Wais abstrakta, flyktiga filmspråk. En annan föränding är att kameran inte sköts av perfektionistiskt stilsäkra Christopher Doyle utan Darius Khondji. Darius cv är knappast något att fnysa åt men för en WKW-purist är det, tills motsatsen bevisats, bara att rynka pannan åt den oroande utvecklingen.
Ser dock enormt mycket fram emot att bli positivt överaskad.

Veckans filatelistiska nedslag

DN uppmärksammar att ett fint Greta Garbo-frimärke, graverat av Piotr Naszarkowski, nyligen fick ett pris i en österrikisk frimärkstävling.

Europa dansar och ler

När detta skrivs närmar sig Eurovisionen sakta sitt klimax.
The Ark har precis mimat för kung och fosterland, och lagt Sveriges schlageröde 2007 i händerna på Europas mentometertryckare.
På min tv blinkar festivalen dock fram helt utan ljud.
Spektaklet blir blir märkligt nog ännu intensivare utan den övermättadde ljudmattan. Utan ljud ser man bara en kavalkad av hårdsminkade ansikten som med flackande tomma ögon stelnat i förväntansfulla grin.
Inte alls långt ifrån det kriminellt ondskefulla leendet som avfyrades av Jack Nicholsons Jokern i Burtons- Batman.

Nu är dags att stänga ner, gå ut och se var den här lördagen egentligen vill ta vägen.

There is no why

Melankoli. En fundamental och, för tillfället, tyvärr signifikant del av min tillvaro.
Försöker numera bara att acceptera/omfamna tillståndet som en oundviklig konsekvens av mig och bara lugnt vänta tills tillvaron återfår sina färger.
Ett bättre sätt är att vänta, är i sällskap med Elliott Smith som passande nog precis har förärats med en återutgivning av de spridda sånger som inte kom med på hans skivor.
Jag minns fortfarande hur ledsen jag blev när jag nåddes av nyheten av han hade tagit livet av sig. Det var bara nåt år efter att jag hade upptäckt musiken(i och med ambitiösa figure 8). Hade länge varit misstänksam mot hyllningskörerna (för mig är singer songwriters oftast djupt ointressanta) men när jag väl började lyssna ersattes all skeptism med förundran och fascination.
För mig var det som om Beatles (en gymnasial fixering) ande hade väckt till liv och filtererats genom (ännu) ett lager av genialitet som av en slump råkat hamna i en sällsynt olycklig människa.
Så, när beskedet kom, hade jag (som man gör) hunnit projicerat mig själv långt in i de intrikata sångerna. Vilket ledde till att musiken, min (garanterat infantila och felaktiga) bild av personen bakom definitivt smältes samman med en upplevelse av djup melankoli.

Mer eller mindre blasérade expertutlåtanden finns överallt, föredar det här.

När kriminaljournalistiken hinner ifatt overkligheten

Ibland finns det absolut inget att tillägga.
Jag bugar mig djupt inför Gycklargrvppens avthoritha.

Di Weekend på Blå linjen

Efter en solig, blåsig och pollen-ig picknick på Skeppsholmen plockar jag i tunnelbanevagnen upp ett kvarglömt ex av vår svenska stolthet i how-to-spend-it-genren. Bläddrar med (solglasögothskylda) rödsprängda ögon igenom Maserati-recensioner, tips på blommigare vita viner och (pr-placerade?) uppslag om diamanthandlens ljusa sidor. Stora behållningen finns i Jan Gradvalls och Susanne Ljungs (som vanligt misstänker jag) otroligt läsvärda krönikor. Gradvall recenserar The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable och Ljung Fame Junkies: The Hidden Truths Behind America's Favorite Addiction. Belevat, intressant, välskrivet och sist men inte minst koncist. Så nu sitter jag här, upplyft, med två nya boktips och en förvissning om att dessa två pinsamhetsfria oaser i de svenska medieöknen kommer fortsätta vara två små anledningar att inte ständigt längta bort.
Bilden är från utställningen Kisses med verk av Wassily Tsagolow och Wyatcheslaw Mashnitsky (se "bort"-länken).

Värdet av kultur

Ola Larsmo diskuterar det statliga kulturstödet i DN. Med jääättemånga ord. Och trots det slinker svaren på de grundläggande frågorna mellan raderna.

Vilka är de rationella argumenten för att staten ska investera i kultur ? Och hur fördelar vi stödet mellan olika kulturyttringar?

Det enda argumenten som framförs är slarviga hänvisningar till kulturens vikt för "demokratins fortlevnad".

Hur vet vi vilken kultur som stärker demokratin? Eller vilken kutur som inte gör det?
Vem förtjänar statens stöd?
Dick Bengtsson (bilden)? Geten på moderna? Gycklande Strindberguppsättningar? Operan? Rickard Hobert? Lukas Moodysson? Maria Blom? Gring0? Gröna Lund? Hultsfred? Hoodsfred?

Snälla, förklara det för mig. Jag vill verkligen argumentera för investeringar i kultur men det är inte lätt när tom experterna saknar relevanta argument.

Von oben Geekout

Cult of Mac, via Digg, via vem vet, och nu via mig, tipsar om en skärmsläckare baserad på en crack för DRM-skydded på HD-DVD skivor.
Några reflexmässiga knapptryckningar senare ser jag hexadecimalsiffrorna dansa framör mina ögon samtidigt som den sköna känslan av geekig överlägsenhet långsamt sprider värme genom hela kroppen.
It's good to be geek.

Ett mardrömsspel, ho ho, ha ha

Lite sent, men what the heck. Ur mail till en vän: en spontanrecension av Ett Drömspel på Dramaten.

Och inte alls apropå mästerverk så såg jag Strindbergs Drömspel på dramaten igår. Vilken katastrofal fars. Smaklös buskis och de numera (på stadens scener) obligatoriska dansnumren är definitivt inte rätt sätt att angripa Strindbergs minst sammanhängande skriveri. Replikerna är huvudsakligen grötiga bakfyllesluddranden om att livet är skit, som dock reciteras som de vore tidlösa sanningar. Ensemblen river av dem i en ständigt skiftande ödesmättad och symbolfylld scenografi med förfining värd vilken mellanstadiepjäs som helst. Handlingen avbryts med danscrescendon som i bästa fall känns som reklampauser och i sämsta tvingar fram kväljningar. Som i några scener där en krälande kvinna i en heltäckande hudfärgad kroppsstrumpa illustrerade barnet under säkert 5-6 oändligt långa minuter. Skruvade på mig så mycket jag vågade (satt i andra bänk brevid några supersöta 75-åriga polska kulturgummor). Den framkrystade feministiska undertonen i slutscenerna sände också en del rysningar längs ryggraden. Dansnumren ackompanjerades fö av "bollywoodinspirerad"-musik. Lät som om tonsättaren på sin höjd hade lyssnat på Beatles within you without you och klämt nån sizzlar på indian garden.
Grundstoffet är ju iofs rejält förvirrat till att börja med. Utan det där återkommande om att det är synd om (vilka det nu var) hade den nog, helt rättvist, fallit i glömska . Nu lever den kvar, till synes enbart tack vare en tacksam slogan.
Jo, föresten det trycktes förstås in lite pinsamma rasalibin också. Danny Glover (aka Demine Lieng) hade en biroll som reciterades på klingande på Dr.Alban-svenska och det sista dansnummret utfördes till Kanye Wests retorik med lite insprängda fucks. Det hela gjordes lite avslappnat humoristiskt med finurliga lustigheter om att den svarte mannen hade svart mask. Ho ho ho, hi hi hi. Säkert enormt "modigt och avant garde" om man är en 55-årig förstoppad kulturelitist med vida perspektiv (som sträcker sig hela vägen från Nybrogatan 2 till Mosebacke torg). Slutligen fanns det väl en del behållning i fantasifull scenografi och i säkert väldigt kompetent skådespeleri. Allt som allt är pjäsen dock ett skämt på bekostnad av alla tror att kulturinstitutionerna bevakar den goda smaken och ett definitivt argument för att dra in kuturstödet.

I relation till professionella tyckare i Svd och DN.

Bilden är från 1935 års uppsättning.

Mitt herrmodestockholm

En vän bad mig tipsa om herrmodebutiker i Stockholm.
Min absoluta favorit är Nittygritty. Huvudbutiken har stans bästa urval av europeiskt mode (Paul Smith, Prada, Thomas Burberry, CP Company, Stone Island, Prada, Church etc) och ger tillsammans med grannarna, franska A.P.C., Carhartt och brittmod-Fred Perry samt outleten needy greedy, Stockholms mest kultiverade (om än ofta lite för dyra) modeshopping. Utöver kläder erbjuder NG belevad atmosfär, charmiga och lättsamma butiksbiträden, en och annan söderkändis, se men inte röra-fina retro-tv:s från Brion Vega och sist men inte minst ett utmärkt café.
Nästa nedslag görs lämpligen på Götgatan där man kan besöka Weekday, huvudbutiken för växande Cheap Monday, som fått släpa en tung ände av "nya svenska modeundret"-epitetet. De mycket prisvärda egna jeansen blandas med smart och ofta kul denimmode. Gillar särskilt April 77 jeansen även om de senare modellerna, döpta efter Ramones-Joey, ligger utanför mina kroppsliga begränsningar.
Nyöppnade Monki ligger vägg i vägg och erbjuder vad jag sett ett liknande urval. Förutom att jag smet in på öppningsfesten har jag inte besökt affären och kan inte kommentera mer.
C/O Stockholm ligger mittemot och har sen ett år tillbaka en lite egen profil, dock fortfarande exklusivare casualmode. Raf Simmons, Jil Sander, Costume National osv.
Norrmalmstorg är den tredje stoppet med SOLO, Acne Jeans och lilla Takeushi på Birger Jarlsgatan (hittar ingen länk). Solos huvudbutik har ett fint, om än tryggt, sortiment av svenska och internationella märken men har nog stadens största urval jeans (i bra kombinatione med kompetent personal). Acnebutiken är stilig och skänker kvarteret, tillsammans med Whyred, Hope, Le Shop och Nitty Gritty Shoes (de senare i Birger Jarls-passagen) skänker området lite välbehövlig smartness. Och är man väl i kvarteret så är det förstås lätt att smita in på NK för se vad som händer på Paul & Friends och NK Trend. Och så Tiger förstås, som finns överallt och bidrar med postningens bild.
Slutligen vill jag bara nämna Awesome Rags som i ogästvänliga PUB-huset lyckats skapa en liten trevlig modeoas med stans kanske bästa sortiment Danskt mode.

Stockholm ist sehr minimal, ach ja!

DN skriver om att det inte finns nåt att klaga på vad gäller Stockholms technoscen. Mina klubbhoppingskills är inte helt färska så jag inte personligen rekommendera klubbarna som nämns (med undantag för snortrevliga Bricolage), men av bokningarna att döma har vi ingenting att skämmas för. Michael Mayer, Ricardo Villalobos och stadens egna the Field utgör en klart eklektisk blandning (inom parantes hoppas jag på att Gui Boratto ska dyka upp med sin svenneminimal-hit Beautiful Life). Stockholm är helt enkelt sjukt minimalt .
Spitzenklasse!
Härmed uppmanas alla, inklusive undertecknad, att genast nyttja denna sagolika infrastruktur. Man ska inte tro det blir en bra technosommar om inte nån sätter fart.

Edit: En kommentar gör gällande att Gui spelade i stan för en månad sedan. Sjukt pinsamt. Lägger härmed ner att kommentera klubbscener.

Upplös mig högre, ropade jag mot skyarna

I sviterna av WWII-fascinationen blev jag helt besatt att skaffa en xbox 360. Kände att jag skulle bli djupt olycklig om jag inte fick skjuta mer saker. Monster, zombies, nazister, you name it.
Men för att träda in i den aktuella spelgenerationen på ett respektabelt sätt krävs det även en investering i hög upplösning, HDTV, och att hitta den heliga graalen i det överhettade marknadssegmentet kräver sin man (uteslutande män som jagar). Begrepp som HDTV, HDMI, DVI, 720p, 720i, 1080i, uppskalning mfl kan lätt driva en ovan shoppare till vansinne. Jag ser dock mig själv som en väldigt modig och uthållig marknadsresearcher som normalt lätt kan identifiera en produkt som passar min kombination av sofistikation/snålhet.
Döm då av min förvåning när jag, efter idogt plöjande av recensioner och forum, upptäcker att det inte går att hitta en vettig platt tv till ett rimligt pris. Till och med om man går upp i helt orimliga prisklasser finns det alltid nåt irriterande fel. Fel upplösning, fel kontakter, brus, dålig betraktningsvinkel, eftersläpningar, svag kontrast, urblekta färger, ojämn bakgrundsbelysning, dåliga garantier, stora variationer mellan exemplar, brummande ljud osv osv osv.
Efter att då ha bestämt för att avstå LCD eller plasma tills tillverkarna lärt sig tillverka apparater som faktiskt håller det som utlovats, tänkte jag lösa medelst en större, 20 el 24-tums, datorskärm. Ännu en runda av frenetisk reserch tar vid. Och resulterar i ännu en besvikelse. Det går inte att göra ett bra köp. För, även om man lägger ner sjuka pengar på sitt inköp, kan din skärm innnehålla en eller två sk döda pixlar, vilket inte ger bytesrätt enligt gällande garantier.
Man förväntas alltså acceptera att stirra på sitt misslyckade köp under hela produktens livslängd. Samtidig som personen brevid/efter som köpte precis samma prudukt för samma belopp kan slippa besväret och få en helt perfekt enhet.
Situationen liknar ett konsumtionshelvete som för tankarna till Dante Alighieris reseskildringar.
Resultatet blev att jag helt struntade i det hela. HDTV:n och de virtuella monstrsitetena får vänta.
Under tiden inriktar jag min passion på Korpenfotboll, ett engagemang hittills helt befriat från oheliga associationer.

En oas i färdiglunchöknen

Jag äter långt ifrån så hälsosamt som jag önskar (eller för den delen predikar). Särskilt luncherna tenderar att bli väldigt provisoriska och försvinner ibland helt från dagsordningen.
Det är förstås förkastligt men vad gör man när tiden är knapp och handlingshorisonten består av korven på hörnet eller matbutikernas hav av ledsna inplastade ursäkter för en sallad?
Men nu, tack vare mitt lokala Daglivs take away-satsning, finns det äntligen ett anständigt alternativ i form av rätterna från Bosphorus. Företaget producerar matkultur från "östra medelhavet" i form av sallader wraps och annat som hittils varit mycket gott, smakrikt, kryddigt och fräääscht (för använda bimbospråk).
Rekommenderas åt alla desillusionerade stresslunchare i Stockholms innerstad. Och att man dessutom får en välbehövlig påminelse om allt gott som, det envetna mediabruset till trots, kommer från mellanöstern är en härlig bonus.
Bilden föreställer förresten Ezme, en pikant sås som just förgyllde kycklingen i min bulgursallad.

Och nu veckans dammsugarkonst

Nyss hemkommen från Blå Hallen i Stadshuset och en trevlig prisutdelning i evigt optimistiska Venture Cup stöter jag på det här min nya newsreader. I vad som verkar vara ett genomtrevligt PR-jippo har den unga konststudenten Bobby Zokaites prgrammerat om dammsugarroboten Roomba till att bli en riktigt hyfsad action painter. Utställningen med Roombas verk öppnar snart på ett litet galleri i New Jersey utanför New York och jag hoppas att vi då får se fler av verken än den här fina målningen som jag hittade i Wireds postning.
Roombas tilverkas annars av ett företag som heter iRobot (märkligt nära i Robot, filmen där Will Smith effektivt vanhelgar Isaac Asimovs minne genom att massakrera horder av onda androider) som även tillverkar "taktiska robotar" åt myndigheter och statliga organisationer. I såna här sammanhang är det naturligt att glida iväg i vilda spekulationer om att i framtiden, då kommer robotarna ta över... bla bla bla. Den här tokroliga franska liveskildringen av en Roombning hämmar dock effektivt dylika tendeser. Framtiden är ännu långt härifrån.

There is no why II: Revenge of lower drives

Hur gärna jag än vill skriva något stilla eftertänksamt i postningen efter den som annonserade Kurt Vonneguts bortgång, kan jag inte. Under de senaste dagarna har jag istället hetskonsumerat mer eller mindre blodiga filmer om Andra Världskriget. Figting rats of Tobruk, A bridge too far, Patton, The longest day, Saving private Ryan, Stalingrad, Enemy at the gates osv osv. Samtliga känns som mer eller mindre uttalade förolämplingar mot Vonnegut.
Ibland är det tydligen för svårt att upprätthålla en civiliserat korrekt yta. Istället fylls mina sinnen av svartvita män som dör och dödar i trubbiga definitioner av manlighet, patriotism och mänsklighet. Svettig förbrödning i skyttegravarna, offervilja för den stora saken och mod under beskjutning. Kanske är det bara ett absurt avund på den desperata situationens avsaknad av oändlig (oändligt kvävande) valfrihet. Vi mot dom. Döda eller dödas. Vänner och finder. Tänk om det vore så enkelt...
Nästa stopp längs den nedåtgående spiralen blir Grindhouse. Där finns inte ens pretentioner att skildra nåt verkligt eller viktigt. Bara en fascination för det extrema. Extremt utsatta, våldsamma, smala, kommersiella, meningslösa i att fira den primala glädjen i små ögonblick av fullständig moralisk frihet.

Kurt Vonnegut avled idag

Ännu ett sorgligt besked. Kurt Vonnegut avled idag på Manhattan. New York Magazine avstår (som en av få) smakfullt från att citera den där meningen från Slakthus 5:

- Kurt Vonnegut died in Manhattan last night. He was 84 and battling a brain injury after a bad fall, and we won't insult you, or him, with a half-sentence recap of his career.

Bilden är en promotionposter för Happy Birthday, Wanda June, en pjäs Kurt själv tyckte han hade misslyckats att skriva. Oavsett hans intentioner, kommunicerar den (som alla hans verk) en djup humanism jag fortsätter försöka ingjuta i mitt eget liv.
Tack, Kurt.

Vår, sol och blodiga smalben

Den svekfullt kalla Stockholmssolen till trots är det snart vår. Mina vårkänslor kännetecknas vanligtvis av minskad intellektualisering samt onormalt förhöjt intresse för dum gitarrbaserad musik, skatebård och solglasögon.
Mina rekommendationer vad dessa anbelangar lyder som följer:

- Daewon Song eller Rodney Mullen (44 år ung!), bägge ur Round 3
- ZZ Top med Sharp Dressed Man eller Arctic Monkeys nya Brainstorm
- Dior Hommes Black Tie eller bara nåt billigt från H&M

Häng med ut på de nysopade trottoarerna och välkomna ljuset med nya skrapsår på smalbenen, tinnitusvolym på iPoden och löjligt dyra modeaccessoarer.

Veckans pausfåglar

Det har varit förvånansvärt lite musik på bloggen. Här är några nedslag i mina hörlurar.

- Tracey Thorn - Out in the Woods
- LCD Soundsystem - Sound of Silver
- Kavinskys Testarossa Autodrive.

Kolla särskilt Kavinskys 80-talstecknade video.

Vår, tydligen

Efter snart en veckas nogranna efterforskningar av huvudstadens väderlek kan jag konstatera att det typ är vår. Man vill hur som helst inte sitta inne lika mycket som förut. Och det kliar i näsan.
Förutom att släpa fram färgglada sneakers (obs, särskilt bra länk!), och tenniströjjor är det nog uteserveringarna som känns roligast. Om de nu bara kunde ställas ut nån gång (menande blick mot caféägarna).
Skulle det komma en liten regnskur så gör det inte heller nåt eftersom biomörkret för tillfället är väldigt ljust i och med nyprämiären av Hayao Miyazakis Min granne, Totoro. Filmen är helt sjuuukt söt och kan charma ihjäl precis vemsomhelst. Hade man kollat på den under rundabordssamtalen i mellanöstern hade man lätt haft fred för länge sen.

Varför vi litar på varandra

Tillbaka i stan. Lite brunare, lite spänstigare och klart mer optimistisk (men det det ordnar sig säkert snart).
Är även något mer beläst. Har lyckats avsluta David Seabrights Company of Strangers som legat i bokhyllan halvläst i säkert ett halvår. Inskaffade den efter att ha läst ut Jared Diamonds väldigt intressanta, om än bitvis gaggiga, Collapse (som för övrigt rekommenderas till alla läskunniga människor på denna planet). Prof. Diamond går i sin bok igenom hur ett antal på sin tid väldigt framstående kulturer dukade under eftersom de inte förmådde hitta/realisera rationella lösningar på grundläggande problem. Sensmoralen är förstås riktad mot vår egen tid, den västerländska kulturen och kan trots Diamonds styvfaderliga ton inte ignoreras. Collapse utgör i kombination med Al Gores An Inconvinient Truth den mest övertygande mijlöpropagandan någonsin. Förhoppningsvis tillräckligt övertygande.
Beklagar sidospåret, Company of Strangers inhandlades i alla fall då jag ville lära mig lite om de ekonomiska förutsättningarna för vår kultur. Hur ekonomin växte fram och blev en allt mer central del av vårt samhälle. Seabrights bok beskriver tyvärr inte detta förlopp på sättet jag hade tänkt mig. Däremot beskriver den olika kulturella förutsättningar och fördelar för handel mellan individer som inte är delar arvsanlag (dvs inte tillhör samma familj). Seabright förklarar varför det är fördelaktigt att lita på varandra, dela arbetsuppgifter, komma överens om betalningsmedel, skapa banker samt hur stadsbildning och sociala nätverk är centrala för den ekonomiska utvecklingen. Allt är väldigt intressant men ger inte den historien jag var ute efter. Boktips mottages därför tacksamt.
I övrigt läste jag Joyce Carol Oates novella (som jag lärt mig att en längre novell heter) Beasts som var oerhört fint skriven (och oändligt mer underhållande än Seabright) och Kapuscinskis Imperium om hans erfarenheter av Ryssland och Sovjetunionen. Den senare är värd att återkomma till vid ett senare tillfälle men under tiden kan jag rekommendera en text i New Yorker som beskriver Ryszards första utlandsvistelse, som en väldigt grön ungdomsreporter.

Att upplösas i vitt

Dags för en liten rekreationspaus. Far och jag försvinner iväg till "Dolomiternas pärla" Val Di Fiemme.
Efter nästan ett decennium i Frankrikes fem stora system, med spridda visiter i Österrike och Schweiz, är det första gången Italien får ära att stå värd för den traditionella Alpveckan. Hoppas i vanlig ordning på mycket snö, mjuka hopp, pittoreska höglandsitalienare i traditionell mundering (Prada Sport?), kulinariska höjder och på kvällarna varm alkohol av något slag. Eller, som det också kallas, fullständig och oförfalskad lycka
När det är avklarat kan man med gott samvete bädda ner sig med de böcker som hamnat i att läsa/läsa ut högen.
Återkommer med ett urval av de lästa och icke lästa i sann Nick Hornby-stil.
Bilden är tagen av Vincent Skoglund för Burton.

Anglofil Macofil

Apples "get a mac"- annonser har väckt en del ont blod för att vara precis sådär smartass-överlägsna som Mac-användare generellt anklagas för att vara (lite som Smug Alert-avsnittet av South Park).
Det är nog sant, men det hindrar ju inte dem från att vara sällsynt exempel på elegant, rolig reklam med väldigt humana undertoner.
Sedan ett tag finns annonserna även i lokaliserade versioner. Först kom de japanska och för inte så länge sedan även storbritanniska versioner. Även om originalen fortfarande är roligast, mycket tack vare PC-skådespelaren John Hodgman, är de brittiska varianterna märkligt charmiga. Kan det vara för att de påminner om The Office (som ju också gjort lokaliseringsresan, men åt andra hållet)?

Pappersplan

I det här lilla flashleksaken får man konstruera och modifiera sina egna elektroniska pappersplan. Det går sedan att försöka flyga dem så långt som möjligt. Mitt rekord blev 43,8 m.
Vill man vika riktiga pappersplan har The Online Paper Airplane Museum över 800 varianter.

Visuella preferenser

Myers-Briggs personlighetstyper utgör kanske inte heliga sanningar att leva efter, men är klart rimliga nollhypoteser, som en vetenskapligt lagd vän uttryckte det.
Via digg snubblade jag över ett personlighetstest baserat på visuella preferenser (eller dylik mumbo jumbo). Snabbt, enkelt, fritt från reklam och med de vanliga personlighetsprofilen i slutet.
Värt 5 minuter.
Min profil blev förresten: Sophisticat, Conqueror, New Wave Puritan och Lovebug.

Världens dyraste städer 2007

The Economist har publicerat en sån där lista på var man bor dyrast 2007.
Det går dock bra att tjuvkika nedan (i kommentarerna).
Oslo vann. Stockholm på plats 20.
Bilden föreställer nåt vräkigt, arkitektigt och säkert åååh så sofistikerat som Wallpaper hittade i Oslo.

Optimismens hårda straff

Ibland, och ibland ganska ofta, blir inte som man tänkt sig. Dreamgirls som jag hoppades på strax innan nyår visade sig vara en fläskig kalkonrulle med klyschkavalkader, ogenerad askungendramaturgi och en fullständigt orimlig mängd wailande känsloutbrott. Jag ryser fortfarande när jag tänker tillbaka på hur länge vi var fast i biosalongen. Är hemskt ledsen om jag råkade vilseleda någon läsare.
Misstaget kan ha berott på en vilja att vara naiv, blåögd, och löjligt optimistisk (som Michael Segerströms Bernard i desto mer lyckade Darling).
Kurt Vonnegut sa "Everybody is right, no matter what they are saying" och jag tror att han hade rätt. Vi uttrycker alla det som vi uppfattar som mest relevant med de medel vi har till hands. Ofta blir det fel. Ibland helt fel. I några fall blir det sagolikt perfekt, men det vore orimligt att döma alla försök efter de få som faktiskt lyckas. Därför känns det det viktigare att lyssna på vad som försöker sägas än det som sägs (även om det i fallet Dreamgirls är i det närmaste omöjligt).
Vilket är relevant i dagarna då stora delar av Stockholms mediaelit som en man ondgör sig över Ronnie Sandahl, en 22-årig författardebutant som numera även skriver krönikor för Aftonbladet.
Martin Gelin, Rodeo, SvD, Alex Schulman på Stureplan osv (orkar inte länka) skär kallblodigt ner debutanten i små små strimlor. Det skrivs att han "onanerar till Amelie från Montmatre" och att man "hivar skitboken i soporna".
Jag såg Sandahl på Svt i morse och har kikat på hans krönikor (inte boken, än) och tycker han verkade vara en sympatisk och helt tydlig skrivkunnig ung man. Så, varför denna syra i attackerna? Har en öm punkt berörts? Handlar det om att Sandahl helt utan att undernådigt be om lov och röra sig i rätt kretsar, gjort anspråk på rollen som samtidens uttolkare? Och att han genom detta åstadkommit något med en längre livslängd än de ängsliga ögonblicksskildringar som mediaeliten krystar fram en gång i halvtimmen i bloggar och recensioner? Jag vet inte, men jag tycker inte att han bör bestraffas för något så harmlöst som att få uppmärksamhet för att ha skildrat sin uppväxt i en bok.

Bilden föreställer Optimistjollar

Hur världen borde gå under

I ett uppgivet tilllstånd bestämde jag mig för att söka tröst i biomörkret. Och, till min stora förvåning, fann jag fann det jag sökte och mycket mer.
Jag menar hur ofta ser man en film som man faktiskt grips av? Som spränger barriären mellan skärmen och tittaren? Som skapar en illusion så trovärdig att man glömmer verkligeheten? Aldrig.
Tills nu. Children of Men är en så ofattbart underbart sagolik dystopi att jag inte riktigt vet hur jag ska börja.
Kanske med bakgrundsfakta? Baserad på en bok av P.D. James, regisserad (som alla relevanta filmer senaste åren) av en mexare, spelad av Julianne Moore, Clive Owen, Michael Caine med Ruby Tuesday och Grime i ljudspåret och med en fantastisk scenografi fångad i utsökt återhållsamt foto som slår perfekt balans mellan realism, estetik och berättelsen som berättas. En berättelse som är relevant, trovärdig, viktig och helt osentimental. Ganska mycket som livet självt.
Jag märker att jag inte kan göra filmen rättvisa i den här texten så jag slutar nu. Se den. Det är den viktigaste filmen på flera år och förmodligen den science-fiction berättelsen som kommer stjäla Blade Runners krona som genrens största mästerverk.
Och om vår värld nu går under så hoppas jag att den går under som i Children of Men.

Äkta fin gammeldags klassisk musik

Visst är det fint att höra äkta fin gammal klassisk musik? Oförfalskad, ofärgad av varumärken, popkulturella markörer, kommersiella budskap och digitala manipulationer. Bara musiken, musikern och instrumentet.
Well, inget är enkelt längre.
Det har nyligen uppdagats att en skrupelfri skivutvgivare slår mynt av förfalskade inspelningar från en sedan länge avliden pianist. Genom att digitalt duplicera och manipulera en annan pianists inspelningar har man försökt förändra inspelnigen så att det inte skulle märkas att musiken i själva verket var stulen. Utgivningen skedde i samtycke med den avlidna pianistens make som tydligen inte hade några problem att solka sin bortgågna makas minne.
Det hela uppdagades ironiskt nog via iTunes, den digitala musikens främsta bastion. I syfte att spåra inspelningens härkomst (vilket sker varje gång man stoppar in en musik-CD i datorn) lyckades iTunes musik-igenkänningsmekanism spåra likheten mellan utgåvorna.
Den digitala tekniken har utan tvekan gett oss stora möjligheter att skapa och dela information. Dessa framsteg har dock otvivelaktigt kostat oss en del av den autencitet som fanns när informationen var mer låst i sin fysiska manifestation.
Vinylsentimentalismen, här kommer jag.

Saker försvinner (och kommer tillbaka)

Om ni stöter på en AIDS-röd iPod nano med dylik lasergravyr (från en låt av Magnetic Fields) , så är chansen stor att den tillhör den oärliga individen som stal min ur ett klädskåp på S.A.T.S.
So it goes.

Ett litet tillägg om internets oanade krafter. Bara dagar efter den här postningen hittar jag helt oväntat först mina vita lurar och sedan själva iPoden i torktumlaren (som just kört klart programmet skåptorrt). Den listiga tjuven har alltså inte bara norpat min ögonsten ur mitt klädskåp, men därefter även läst in sig på There is no why, inväntat rätt tillfälle att placera den i tvätten. Allt i syfte att då mig att framstå som en dumskalle. Men , kära läsare, det tänker vi ju inte tillåta. Saningen kommer slutligen alltid fram och den här gynnaren kommer säkert, heed my words, få sitt rättvisa straff.

För den intresserade kan tilläggas att iPoden, sånär på några nya repor, verkar vara oberörd av händelseförloppet och spelar musik som ingenting hade hänt. Den är även en smula renare. Förmodligen då den tvättats med liknande färger.

Litteraturen har blivit en chihuahua

Olle skriver träffsäkert om nya accessoarer för intellektuellt ängsliga män som undertecknad. Närmare bestämt Monocle, en ny tidskrift med ambitiöst anslag som alibi, men som egentligen är en conversation piece att nonchalant låta ligga frame ifall man får besök. Men det är väl egentligen inte så dumt att det fejkade oförfalskade djupet blir den nya önskvärda ytan.
Bilden kommer från Sharon Montroses bok Carry-Ons: Traveling Chihuahuas.

Det oändliga spelet

Final Fantasy är en fanatiskt älskad japansk spelserie som är svår att ignorera om man så bara är lite intresserad av dataspel. I dagarna släpps del XII i Sverige och av bevakningen att döma behöver ingen längre klaga på att kultursidorna ignorerar elektronisk underhållning. DN har exempelvis en trevlig recension och en intervju med speldoktorand på Gotlands Högskola. Mer fackmässiga, men inte mindre entusiastiska, recensioner finns bland anant på Eurogamer (som för säkerhets skull har recenserat spelet två gånger) och Edge.
Om man för tillfället inte har minst 30 timmar att investera i elektroniska äventyr så kan man ändå njuta av några av de vackra konceptskisserna som låg till grund för skapandet av speletvärlden.

Längtar till Spook Country

William Gibson har på sin otroligt läs- och tänkvärda blog postat det fina omslaget till Engelska utgåvan av sin kommande bok. Jag kämpar emot frestelsen att kolla upp allt om den nya boken för att vara helt oskuldsfullt opåverkad när jag väl får den i min hand. Alldeles för mycket avslöjas i recensioner och förhandsmaterial. För att inte tala om trailers. De sistnämnda har dock en utmärkt funktion att de låter en slippa se de mindre intressanta filmerna genom att återge hela handlingen på 30 sekunder. Tiden som frigörs kan stället läggas på att se klippet som nämndes nedan ännu en gång.

Välvilligt hypnotiserad

Det finns en del att diskutera om mode. Nyttan, de ouppnåeliga idealens skadlighet för gemene man och kvinna, eller vilka exklusiviteten exkluderar eller vadsomhelst om klassklyftor.
Det är dock odiskutabelt att rörelserna hos tändsticksflickorna som mannekängar Chanels Spring-Summer 2007 Haute Couture Show (av tydligen odödlige Karl Lagerfeld) får något magiskt över sig när det sätts mot indieprincessan Cat Power som spelar live på ett podium ovanför catwalken.
Jag vet inte vad det betyder men jag vet att jag inte kan låta bli att titta vidare, upplyft, fascinerad och fullständigt uppslukad.

No no no, thank you

Som tur är, rättar tiden ut alla misstag. Man kan därför missa en riktigt bra film på bio men sedan bara se den på DVD, som om ingenting har hänt. Dessutom slipper man hype, recensioner och annat som kan störa ens kulturintag.
Thank you for smoking är en riktigt intelligent, rolig och rapp berättelse om lobbyisten Nick Nayder som försörjer sig på att få tobaksbolag att framstå i en mycket bättre dager än de förtjänar. Nick är moraliskt mycket flexibel och helt oberörd av begrepp som ansvar, logik och etik. En riktig bra manlig förebild helt enkelt.
Filmens blandning av onska, humor och verklighet får verklighetsskadade individer som undertecknad på ett enormt bra humör och kan därför rekommenderas i samma andetag som Wag the Dog eller serierna Deadwood, Oz samt Homicide (som samtliga faktiskt bidragit med skådespalare). Och det är mycket, myckety mycket bra sällskap.

Ett tusen och en anledningar

Det finns förstås tusen anledningar att slaviskt följa Vita Huset (jaja, West Wing)-skaparens Aaron Sorkins nya serie Studio 60. Fantastisk dialog, sympatiska (även sympatiskt osympatiska) karaktärer, intressanta intriger, elegant skådespeleri är några. Jag vill dock lyfta fram en särskild, ur seriens scenografi. Manusförfattaren Matt Albees (spelad av Chandler Bing) kontor utgör en av seriens oftare använda lokaler hänger en affish, som nästan orimligt ofta kommer med i bild. Affischen är den på bilden brevid och är ett forstorat omslag av ett gammalt nummer av Amerikanska livstillsmagasinens moder Life. Omslaget pryds av Humphrey Bogart och en inklistrad Woody Allen som i detta nummer, från 21:a mars 1969, skrivit en fingerad artikel om sit liv med Bogart.
Jag skriver inget mer utan låter det bara sjunka in.