ToDo:s för vår civilisation

Wired igen... Den här gången tipsar RSS-prenumerationen om en lista på 14 uppgifter som behöver bockas av innan vi kan anse Jorden räddad.

Om jag tar nr 12 fixar ni resten?

Om dom vi älskar

Wired skriver om en mysig fotosajt som fokuserar på bilder på personer fotografen älskar. Föga överrraskande har upphovsmännen/kvinnorna bakom TheOnesWe Love.org inte råd att driva den vidare.

Vad säger det om vår värld och oss alla?

PS. Bilden föreställer Andrew McComb och har manipulerats för att passa TINW:s bleka färgskala.
PS2. Ursäkta talspråket i rubriken men staccatorytmen i ordföljden blev avsevärt tydligare med den mindre korrekta stavningen.

Midnatt i en perfekt värld

Vi minns vårt 90-tal.

Resan är målet

Inledningen från Daft Punks meditativa Electroma.

Bruce Lee på jobbintervju

Den 24 år gamla nyblivna pappan intervjuas inför han första Hollywood-roll som Kato, den slagfärdiga chauffören till den idag bortglömda superhjälten The Green Hornet.

Här är en fin scen som visar Kato i sitt rätta element.

Ett helt vanligt sorgligt slut

Den föredömligt koncisa rättsmedicinska rapporten angående Heath Ledgers dödsorsak gör gällande att han vid tillfället hade en förmodat dödlig blandning av sex receptbelagda antidepressiva, smärtstillande och lugnande läkemedel.

Den dödsbringande ramsan lyder: oxycodone, hydrocodone, diazepam, temazepan, alprazolam och doxylamine.

Världens vackraste slut

Juno slutar helt ofattbart vackert.

Att en Hollywood-produktion både kan vara så varm, ärlig och kan locka så många till biograferna skapar fantastiska förhoppningar på de kommande tusen åren i den här, bitvis väldigt trevliga, civilisationen.

Pojken i bubblan

Ett av Paul Simons kanske vackraste ögonblick. Och en påminnelse om att "nya Graceland" inte är en jämförelse att lättviktigt kast omkring sig apropå aktuella lättviktiga ivy league afropoppare .

Niebo (pl)= himmel (sv)

Polsk hip hop i en av sina trevligaste och mest filmiska uttryck. Emade feat. O.S.T.R. med Niebo.
Emade är oftast ena halvan aw Tworzywo Sztuczne där han skapar väldigt sofistikerade ljudcollage till sin brors, Fisz, vackra beatnikinfluerade poesi.

Föreningen av direktheten i Afroamerikansk gatkultur och det Slaviskt literärt kontemplativa
utgör tydligen än oerhört fruktbar grund.

Sömngångare

Santo och Johnny anno 1959.

Harami Urdu Qawwali Gana

Mysigt mystiska mumlanden

Kode9 har skivbolaget Hyperdub, har upptäckt Burial och har gjort den här fina låten tillsammans med Spaceape som bidrar med sina mysigt mystiska mumlanden.

Innerst inne är vi alla kattanter

Eller hur?

Ursäkta ev felstavning

Om vi sov med varandra

Trodde ärligt talat aldrig att jag, efter 80-talets excesser och Bill Clintons obehagliga framträdande skulle uthärda en saxofon i en poplåt. I det här fallet är det ju omöjligt att vara så ytlig.

Romeo Void måste dessutom vara ett av världens absolut bästa bandnamn.

Dom vill veta i Tensta

Senaste åren har jag ganska aktivt undvikit svensk hip hop. Anledningen att allt jag stött mest låtit som en förolämpning mot allt som gjorde att jag älskade musikstilen under 80- och 90-talet.

Döm så av min förvåning när jag via en Grammis (av alla sätt att hitta musik på) hittar Adam Tensta som lika svängigt som stilsäkert uppdaterar Rebel MC att till garageuppfarterna utanför Stockholms tullar.

Undrar vad jag mer har missat?

Du är oskyldig när du drömmer

Tom Waits framför en fin sång från Franks Wild Years.

3 & 7 & hur man bör objektifiera kvinnor i rockmusik

Queens of the Stone Age ger en relevant uppdatering i hur man bör objektifiera och sexualisera unga kvinnor i rocken. Med referenser till Russ Myers Faster, Pussycat! Kill! Kill! o Quentin Tarantinos Death Proof påminns vi om det eviga sanningen att rockmusikens orubbliga fundament vilar på en härligt oändlig och obotlig dumhet.

Den omvälvande kraften av tio

Den västerländska civilisationen når sin kulmen

Den västerländska kulturen når sitt absoluta kulmen när HBO börjar sända den sista säsongen av världens bästa tv-serie The Wire.

Det är ca 2008 år sen något lika stort hände.

På bilden, Baltimores mest sympatiska crackhuvud, Bubbles.

Ett urgulligt tecknat fadermord

Studio Ghiblis senaste verk är en kontroversiell tolkning av Ursula K Le Guins Övärldstrilogi.

Ursprungligen tänkt att regisseras av det åldrande geniet Hayao Myiazaki som fick författarinnans unika personliga tillstånd att böja till berättelsen efter eget huvud. Hayao tog på sig detta ärofulla uppdrag men projektet kom inte realiseras under pga en redan stor arbetsbörda i kombination med tidskrävande hantverksmetoder och perfektionistiska ambitioner.

Istället klev Hayaos son Goro in i projektet. Trots sin fars uttalade förmaningar och utan någon erfarenhet av film tog sonen ( som dittills verkat som arkitekt) över regissörsrollen.
Faderns farhågor om sonens tillkortakommanden inom filmmediet besannades när slutresultatet, Tales from Earthsea (Gedo Senki på japanska , Legender från Övärlden på svenska) nedgjordes av Japans inhemska kritikerkår som ansåg att Goros försök överhuvudtaget inte kunde mäta sig med faders mästerverk som därmed släpades i smutsen. Filmen valdes till och med till "Worst movie ever" i Bunshun's Raspberry Awards.

Även Ursula K Le Guin har reseverat sig mot filmen via ett diplomatiskt uttalande på sin hemsida som författarinnan kände sig tvungen att publicera efter att Goro, troligen avsiktligt, misstolkat ett neutralt ömdöme om filmen som Ursula kände sig tvungen att uttala i Goros närvaro.

Det verkliga dramat ligger sålunda i relationen mellan Hayao och Goro, och är därför kanske en historia som aldrig kommer berättas men det finns anledning att tro att Goro definitivt inte är helt ok med att ha vuxit upp i sin faderns skugga när han väljer att inleda sin debut med ett från boken fullständigt fristående fadermord.

I ljuset av ovanstående blir det inte särskilt svårt att tolka illustrationen på filmaffischen

Enorm kärlek till och från Hawaii

Israel Kamakawiwoʻole var stor, god och hade en fantastisk röst. Bilderna i videon inkluderar Iz begravning då hans aska ströddes i havet.

Kaliforniadrömmar

Väck mig när verkligheten matchar sången.

Ingen brådska, om det behövs kan jag kan sova i hundra år.

Jag är en cyborg, men det är ok

2007 slutar med en andfådd suck. Hoppas 2008 blir minst lika händelserikt.

framför allt ser jag fram emot ännu fler fantastiska föreingar mellan kultur och teknik. Illustrerar den tanken med en trailer för Park Chan-wooks techno komedi I'm a cyborg but that's ok som jag missade på årets filmfestival.

Vad jag tror jag kommer minnas från 2007 är, Burials fanastiska Untrue, längtan efter iPhone, Johan Klings Darling, Jesper Ganslandts Farväl Falkenberg, Alfonso Cuaróns Children of Men, William Gibsons Spook Country, ANC:s Mad Men, Feist på Cirkus, St Vincents Marry me, Cat Power som ljudspår till Karl Lagerfelds Haute Couture, To be continued... på Magasin 3 och David Harrowers Blackbird på Elverket.

Så det här är det nya emoåret?

Och jag känner inte att något är annorlunda. Ben Gibbard och hans tungsinta medmusikanter påminner om att det alltid finns en baksida. Ifall man hade glömt detta fundamentala axiom.

Själv hoppas jag dock på mindre tonårsangst och mer tonårslust. Dock gärna i widescreen.

Kaleidoskotropolis

Kazuhiko Kawahara eller Palla om han också kallas är från Osaka och gör fantastiska kaleidoskopiska metropolistiska fotografier av landskap ljus, stål och betong. Här berättar han lite mer.
Via Wired

Högtid för frosseri i dödssynder

Snart är det ju faktiskt Jul.
Århundraden av korrumperade religiösa, kommersiella, borgerliga, mångkulturella traditioner smälts ihop till ett Strindbergskt helvete av omöjliga sociala sammanhang.

Mitt recept för att hantera denna vår tids och civilisations största högtid är att sänka förväntningarna. Maximalt. Ett sätt att göra det är att släppa alla onödiga konventioner om rätt och fel, fint och fult, bör och ska, etc och etc. Att bara vara sitt mest basala, icke-reflekterande och njutningsfullt decerebrerade jag.

Det är långt ifrån lätt att släppa bilden av sig själv som lite bättre än vad man faktiskt är. Därför är det viktigt att öva. Min träningsmetod har varit ett tvångsmässigt frosseri i Dexter, den påkostade Showtime-produktionen om en pastellfärgad seriemördare i det evigt svettiga Miami.

Efter 24 timmar (två säsonger) vällustigt förpackade dödssynder är man redo att möta vadsomhelst. Även omänskligheter som julhandel, julbord eller julmys

6 minuter sömn

Osofistikerad monotoni i dess allra vackraste form.

Sleeps Dragonaut från debutskivan blev tyvärr höjden på karriären. Bandet fick ett rejält skivkontrakt som medlemmarna blåste på stora Orange-rörförstärkare och Hash. Under inflytandet av dessa investeringar spelade de in nästa skiva som bestod av ett enda riff som sträcktes ut över drygt 60 minuter. Den inofficiella titeln var Dopesmoker.

Skivbolaget ville förstås inte släppa skivan och efter diverse bråk och interna konflikter splittrades medlemmarna ut i diverse andra stonerkonstellationer.

Om är den kanske den intressantaste och består av trummor, bas och oändligt tålmodig metalpsykedelia.

YouTube killed the video star

Eller så kommer YouTube rädda denna döende form av konst/marknadsföring.

Pitchfork listar sitt urval av årets 50 finaste videos. Håller med om Dizzee och Gui men varför saknas Jens fina flygtur på Island?

Fotot föreställer Sonys första Betamax-spelare. Minns nån tiden när Sony gjorde riktigt coola saker? Känns mer och mer som en dröm.

Män gråter i Business Class

...i David Sedaris kortnovell hos New Yorker.
Fotot föreställer en Boeing 747

Warszawa brinner

En liten påminnelse om det mindre vulgära öst.

Montenegrisk booty bass

Goga Sekulics video till turbofolkhitten Seksi biznismen visar att Europa inte har några problem med att ta upp kampen med USA vad gäller smaklös, sexistisk och ultrakommersiell pop.
Move over Lil' Kim och 2 Live Crew, här kommer Goga.

Tipset kom från Den tillfällige diplomaten.

Ett kungarike för en dödskalle

Wired skriver om indisk handel med mänskliga kvarlevor.

Dödskalleteckningen är av Leonardo Davinci (mer känd för sin bok om koder)

Je veux qu elle revienne

Från Fredrik Strages YouTube-lista.

Arrivederci

Chet i Urlatori alla sbarra från 1960

Sexton ton

Devo Corporate Anthem

Det finns inget dåligt väder...

2007

Around the world
around the world

Around the world
around the world

Around the world
around the world

Around the world
around the world

Min idol heter Göran

Catchy rubrik eller hur? Menar dock Göran Everdahl som fullständigt osvikligt levererar initierade, kärnfulla och intressanta betraktelser om film, framtid eller helt enkelt kultur i största allmänhet. Alltid på vacker svenska och med en klädsam och oförfalskad svensk blygsamhet.

Funderade just på om det är just den här med/omedvetna motviljan att mot att frusta fram hoppa på de spektakuläraste formuleringarna eller de mest kontroversiella åsikterna som bygger min respekt. Eller att jag aldrig tvingas rida med i Görans privatliv när jag är intresserad av vad han tycker om någon ny film. Att jag inte tvingas hålla reda på om han bor i London, eller på landet, vad hans fru heter och sysslar med och vilka han umgås med.

Görans artiklar eller framträdanden i radio och tv är nog så bra för att de bara är just det. Välkomponerade följder av ord i text, ljud eller videoform, och kring ett ämne man redan finner relevant eller som man efter ett tag tvingas känna sig berörd av i ljuset av sådana respektfulla framställningar.

Jag misstänker att Göran i själva verket personifierar begreppet Public Service och följer därför honom huvudsakligen via Spanarnas podcasts och filmrecensionerna i SVT Gomorron Sverige och i det fall han får överglänsa de ordinarie programvärdarna i Filmkrönikan.

Långa långa dagar

Spöken i maskineriet

Burial ger inga intervjuer och genererar massor trött hype i musikmedierna.

Viktigast är att musiken är fullständigt fantastisk och isolerar från den vintriga urbana verkligheten lika bra som ett högteknologiskt funktionsplagg i trippel-lagers Gore-Tex och ultramjuk microfleece.

Här förresten en fin poetisk hylling med fraser som "Burial is an elegy for the hardcore continuum" och "...apart from dubstep's emotional autism and austerity".

Väntar runt hörnet

Blommor, insekter och sånt

Med tanke på att jag har flera års biologistudier bakom mig, kan ni helt lita på min innehållsdeklaration för Wireds fina bildgalleri.

Vad kan samhället förlåta?

Diskussionen kring den morddömde medicinstudenten på Karolinska Institutet är oerhört intressant. Den fångar in vilken grundinställning man har till den mänskliga potentialen att förändras, hur brott bör bestraffas och om man någonsin kan undslippa konsekvenserna av sina handlingar.

Jag fortsätter att fundera men tror att en stor vikt i bedömningen ligger just i begreppet förtroende och att förtroendet är något som tyvärr oåterkallerligen förbrukas i resultaten av ens handlingar.

Framtidens mobiler är barnsliga

Google lanserade nyligen sin nya mobila platform med den här supersöta filmen.

"Nya mobila platform" kan betyda vad som helst men jag väljer att tolka det som nåt som gör telefoner bättre än den ergonomiska mardrömmen de är idag.

Bara operatörerna (ondskans hantlangare) inte ställer sig i vägen.

Flygplatsmusik

iFry

Stephen Fry är en fantastisk man som visar sig dela min fascination för populärteknik i allmänhet och Apple i synnerhet men Stephen är ju så oändligt mycket mer vältalig.

Här även i sin nya kolumn i Guardian.

Malcolm XXL

För ett tag sen tipsade Fredrik Strage om Byron Crawfords blog.

Byron skriver till vardags i Hip-hop magasinet XXL som jag normalt fäst särskild vikt vid att undvika. Sen Byron förgyllt min vardag med en strid ström underbart politiskt inkorrekta rader (se nedan) funderar jag dock starkt på att ta det tillbaka till mina whigger-rötter.



VIP night at Hooters
"I spend enough money in Hooters to put a kid through college. Hence I wasn't that surprised the other day when one of the waitresses slipped me an invite to their annual anniversary party for their regulars..., though I've always maintained that I go there for the chicken first and the titties second."


Bloc Party - The Prayer
"The bad news (and I hope I'm not breaking this to anyone)? Bloc Party lead singer Kele Okereke is teh ghey. You guys know I try to be open minded about these things (nullus), but I don't know if I'll ever be able to listen to a Bloc Party song again and not know what it's really about. Which is kind of odd when you think that the issue before was that you never really knew what the fuck Bloc Party was singing about. (Or maybe I'm just straight like that.) Indeed the trend with this new album seems to be teh gheying things up a bit, to go after that U2/Coldplay audience.

"The Prayer" has a heavier drum beat than most of the rest of what they've done (it actually reminds me more of how they sound live than anything on Silent Alarm), but the chorus is suitably "soaring," complete with Edge-like guitar work courtesy of whoever their guitarist is."

Dioramadrömmar

Fransmannen Didier Massard ställer ut drömska dioramor ut i Boston.

Via CoolHunting

90-talet var en spionthriller

I alla fall rent musikaliskt.

Att jag aldrig har slutat älska Portishead beror nog på chocken när de dök upp i mitt öra. Jag minns det forfarande första gången jag hörde dem, på trevliga Get Back Records i Linköping (dit man vallfärdade innan youtube och myspace).

Jag klev in genom dörren och märkte med en gång att något var annorlunda. Allting tyckte röra sig långsammare, mera medvetet och med något fördolt mål. Sen märkte jag ljudet i högtalarna. En då helt ofattbar kombination av de vackraste hip-hoptrummorna jag någonsin hört med en avgrundsdjup basslinga, filmiska stråkar ur den bästa trenchcoatthrillern jag aldrig sett och en (som det lät) gränslöst vacker femme fatale.

Ljudet var Sour Times.

Jag trodde inte det var sant DJ Premiere och The Manchurian Candidate. A Tribe Called Quest och Serge Gainsbourg. Där och då sprängdes musikaliska gränser samtidigt som mitt huvud exploderade i en lycklig blodig bang.

Portishead är snart klara med en ny perfektionistisk skiva och det borde firas med en titt på deras första verk, en liten agentfilm med titeln To Kill a Dead Man.

Italians do it better

Chromatics - In the city

Kolla även Glass Candy med Digital Versicolor

Yta. Det behövs inget mer.

Betong i Salzburg

Vackert från daily dose of imagery. Från en tågstation i Salzburg.

Klimatförändringar, konflikter och krig

Den här rapporten från Försvarets forskningsinstitut (FOI) är superintressant. Den heter "The Geopolitics of Climate Change" och finns än så länge i en kortare svensk variant. Den fullständiga engelska versionen publiceras i december.

Hmm...en framtid av klimatförändringar, konflikter och krig. Ingen vacker syn.

På biden Peter O 'Toole som Lawrence av Arabien

Östromantik från Santa Fe

Beiruts senaste skiva, The Flying Club Cup låter som om den spelats in för hundra år sedan i en dimhöljd pittoresk bergsby någonstans på Balkan (lyssna här). De vackra akustiska inspelningarna frammanar vilsamma drömska bilder från en värld långt från den elektroniska vardagen som gud vet att vi alla då och då behöver vila från.

Bakom Beirut finns Zach Condon som är 21 år gammal, kommer från Santa Fe i New Mexico. Hur det nu går ihop i tid, rum och kultur. Här föklaras en del.

Och här är en fin hemmainspelning från nån trevlig lägenhet i New York.

Poesi om övergivna bunkrar

Oerhört vackert skrivet om en lyckad postmodern utflykt i utkanterna av San Francisco.

Skulle mycket väl kunna vara början på en fin roman om vår samtid.

Musik till en motortrafikled

Sufjan Stevens gör vanligtvis sympatisk folkpop på delstatsnivå. Hans senaste projekt är dock ett instrumentalt orkesterverk på temat Brooklyn Queens Expressway.

BQE (I-278) påbörjades på 1940-talet, sträcker sig över Kosciuszko Bridge är känd för att vara väldigt svårnavigerad.

Id al-fitr i rymden

Nu är i och för sig Ramadan slut för i år men tills nästa gång är det bra att veta att den Malaysiska rymdflygsstyrelsen har tagit fram en liten instruktionsbok för muslimsk andakt i rymden. Den togs fram i och med att Muszaphar Shukor, den första muslimska astronauten, nyligen for upp till ISS.
Den avlutas med:
"It is the hoped that this guideline could assist the Muslim Astronaut to ensure the success of the mission and at the same time attaining the redha (pleasure) of Allah SWT."
...och det låter ju väldigt trevligt

Hittade fö bookleten via Nerophilosophy på Scienceblogs. Neurophilosophy... vilket härligt ord.

Journalistikprofessor tittade på tv i 9 år

Dagens DN Debatt handlar om hur andelen svenska program i SVT och TV4 har förändrats under de senaste åren.

Journalistikprofessorn, Kent Asp, har, efter 9 år, kommit fram till att de har blivit lite mindre svenskt på tv och att TV4 har en mer kommersiell inriktning än SVT men mindre kommersiell än TV3 och Kanal5 (sic!).

Tyvärr nämns det (i artikeln, det finns tydligen en längre rapport) inget om den historiska kontexten inom vilken denna förändring har skett. Att tittarna blir allt bättre på engelska, att vi reser mer och är mer intresserade av omvärlden, högre integration med EU och, för guds skull, internet med Pirate Bay, YouTube osv osv.

Utan ett vidare perspektiv är det inte mycket att debattera.

The Wire Season Five

Snart...

Referensdystopin vi inte tillåts glömma

Ridley Scott är en rätt bitter gammal man som efter 25 år äntligen blivit färdig med att finputsa sitt mästerverk.

När filmen ursprungligen släpptes 1982 var det i en version som hafsades ihop efter påtryckningar från marknadsavdelningen som tvingade fram en klyschig deckar-voiceover och ett lyckligare slut. Ridley Scott ältar den här orättvisan i alla intervjuer och det trots att han 1991 fick göra en Directors cut som tag bort voiceovern och la till en mysko drömscen med en enhörning.

Nu, efter 25 år, kommer dock Blade Runner: Final Cut, den superultradefinitiva utgåvan. Filmen får därmed, enligt upphosmannen, en värdig (och dyr) humorbefriad akademisk liksvepning för dess status som ett referensverk inom den moderna filmkonsten.
Den blir dock samtidigt lika dammigt konventionell som alla klassiker som är så bra att det är onödigt att se dem.
Vi får kämpa för att hålla entusiasmen uppe.

Förresten, enligt intervjun Wired har Ridley fortfarande inte läst Philip K Dicks bok som filmen baseras på.

Satellit firar 50 varv runt solen

Det har skrivits en hel del om den sovjetiska rymdfarten i och med 50-årsjubiléet av Sputnik.
New York Times har flera fina artiklar och åskådliga diagram. För att sätta ytterligare lite guldkant på firandet kommer Valentina Tereshkova, världens första kvinnliga astronaut, att besöka Washington DC och , misstänker jag , Smithsonian Air and Space Museum.

Dimensioner för dummies

Portal är ett nytt smart spel som bygger på såna där hål i världen som vissa teckande figurer brukade hamna i när man var liten.
Verkar väldigt kul. Se bara på Wireds pedagogiska figur här brevid.

I väntan på iGodot

I väntan på iPhone (som tydligen är släkt med Godot) har man tid att fantisera kring de framtida möjligheterna med detta lilla tekniska underverk. Själv är jag väldigt sugen på att läsa.
Print is Dead skriver om hur en iPhone fungerar som läsverktyg.
Det finns anledning att tro att läsupplevelsen blivit långt behagligare jämfört med när jag för några år sedan forcerade Mörkrets hjärta på en gammal Palm Pilot med 160x160 monokroma pixlar.
Bilden ur en icke identifierad uppsättning av I väntan på Godot.

Retrofuturism i verkligheten

Som ett försiktigt fan av Formel 1 cirkusen har jag ofta fått förklara fascinationen för en "sport" som handlar om pengar, teknik, politik och reaktionsförmåga. Mitt svar har varit att det intressanta just ligger i just den unika kombinationen pengar, teknik, politik och reaktionsförmåga, men mest för döva öron.

Nu verkar det som om formel 1 kanske kan få en värdig motsvarighet i luften. Rocket Racing League har skapats av grundaren till X Prize (först till rymden och tilbaka vinner) Peter Diamandis (!) och är ännu ett initiativ att sparka raketteknologin (och därmed rymdfarten) ytterligare några snäpp in i framtiden.
De första provflygningarna sker tydligen under oktober vilket innebär att vi innan årets slut äntligen lyckas infria ågra av 50-talets febrigaste raketdrömmar.

Inte mig emot. Det vore för sorgligt om jag inte fick tillfälle att lämna denna jord innan jag måste lämna denna jord.

Benny Hill + Cancerfonden = sant

I den medicinska forskningens namn lyser Cancerfonden upp Globen så att den ser ut som en tutte. Travestin invigdes dessutom av den kristendemokratiske socialministern Göran Hägglund.

Jag vet inte vad jag ska säga. Begrepp som god smak, stil eller omdöme är tydligen helt döda för Cancerfondens marknadsförare. Jag menar, ska man bli glad när man tänker på cancer? Vill man lätta upp det hela med ett skönt garv?
Greppet är fruktansvärt plumpt.

Det här är tyvärr inte det enda exemplet på Cancerfondens dåliga smak vad gäller kampanjer. För några år sen utformades annonserna som nekrologer. Ett superfyndigt skämt på bekostnad på alla anhöriga.
Edit: bättre illustration via Resume.

Scenografillibrismen av idag

Apropå Roy Andersson och hans omtalat effektfulla scenografi är det snart dags för ny film av Roys yngre amerikanska själsfrände, Wes Anderson. Mr Royal Tenenbaums och Life Aquatics nya film heter The Darjeeling Limited och skildrar tre vilsna män under en tågresa i Indien. Den har precis haft premiär i USA men kommer först hit 25:e december (suck...).

Både Wes och Roy extraknäcker som reklamfilmare. Wes för American Express och AT&T. Roy för alla möjliga.

Wes har också anklagats för att ha fastnat i en förutsägbar form och att låta en konsekvent scenografi ta över på bekostnad av manus, skådespelare och historieberättande (senast i trevlig intervju med New York Magazine).
Jag förstår inte alls den kritiken. Det finns väl inget bättre än att en konstnär hittar ett unikt uttryck som omformulerar både verklighet och genrekonventioner? Skulle man inte kunna säga att det tom är spelfilmens främsta roll?

Martin Gelin kritiserar oerhört stiliserade Mad Men utifrån samma perspektiv. Drar man det resonemanget några steg till hamnar man i anklagelser om att historien inte händer på riktigt utan bara spelas utav inhyrda skådespelare.

Fotot på Wes Anderson kommer från New York Magazine-interjun som länkas ovan.

Musikoneurologi på amfetamin

Oliver Sachs, neurologen som är känd för populärpatologiska böcker och för att ha förkroppsligats av Robin Williams i filmatiseringen av hans Awakenings, är aktuell med en ny bok och en kort men drogromatisk intervju hos Wired.
Nya Musicophilia: Tales of Music and the Brain verkar otroligt spännande eftersom jag ofta funderat på varför man egentligen gillar speciella vågformade (enligt vissa teorier) mönster i förträngningarna mellan luftens molekyler.

Illustrationen är stulen från ett psykedeliskt skivomslag

Triumferande tragikomik

En otroligt simpel recension av Roy Anderssons Du levande.
Ur ett mejl till en vän: "Strålande på roy-manér är precis vad du kan förvänta dig. Så otroligt kul att låta hjärnan associera fritt till de helt unika bilderna och situationerna. Är garanterat 20% visare av att ha sett den. : )"
Längre varianter här, här och tom här.

Och det är väldigt lämpligt att den blir det officiella svenska Oscarshoppet. Något annat vore ett lika stort tjänstfel som att Svenska Filminstitutet inte skulle stödja den svenska filmens största levande konstnär.
För vilken annan regissör skulle kunna få mig att skratta lika högt åt tragiken i när en hysterisk lågstadielärarinna som bryter ihop fram sin klass?
Bakom kulisserna-foto från filmens hemsida.

Mirabeu

Mirabeu / Aoki Takamasa / op.disc

Apokalyps Albano

Den här skapelsen påträffades igår under en promenad efter en god men högljudd brunch på Haga Forum.
På väg mot mot KTH:s funkisflaggskepp Albanova var vi tvugna att traversera ett ödesmättat landskap som tydligt visar att Stockholm inte alltid är den civiliserade huvudstaden det utger sig för att vara.

Det dehumaniserade språket

Dagens DN Debatt bjuder på dolda hot, paranoia och djup osäkerhet inför framtiden. Även om hela uttrycket andas härlig öststatstilistik skulle jag dock framför allt vilja lyfta fram det imponerande fyrkantiga språket som är sällsynt rent från alla former av mänsklighet, energi eller livsglädje.
Det är därför lätt få för sig att artikeln författats av:
1) Män (100%) som läst på KTH och som tar sig själva på enormt blodigt allvar
2) Män som håller på med väldigt viktiga och svåra och hemliga saker du och jag aldrig skulle förstå
3) Män som inte ägnar mycket tid åt kultursidor, mode eller för den delen människor
Jag kan förstås ha helt fel. Den kan ju mycket väl också ha författats av manodepressiva robotar.
Sakfrågan tycks verkligen angelägen men sättet den framförs på gör att man ifrågasätter om den där katastrofen behöver inträffa för att livet inte längre skall vara värt att leva.

På bilden ser vi Klaatu, med roboten Gort i förgrunden, för första gången säga hej, eller "Klaatu barada nikto" till jordborna

Ikaros i polypropen

En väldigt vacker historia om en sydafrikansk kille vars liv började när han, 12 år gammal byggde, en egen paraglider av plastpåsar och stulna rep.

Hello Africa

Awesome tapes from Africa är en otroligt bra blogg.
Den gör vad den lovar och har på kort tid mångdubblat mitt, tills helt nyligen mikroskopiska, intag av Afrikansk kultur.
Tycker särskilt mycket om Mah Damba och Kante Manfila, bägge från Mali.

Robotarna är dåliga på att kommunicera

Rolly är Sonys senaste experiment i underhållningsrobotar.
Tidigare försök som Qrio och Aibo var relativt begripliga. Vad poängen med nya Rolly är undgår mig dock fullständigt. Den kan tydligen spela musik, blinka och dansa, det senare i ordets vidaste bemärkelse.
Akihabara News har en officiell video som inte heller lyckas förklara varför jag behöver en Rolly.
Kanske skulle man fräscha upp sig inom underhållningscybernetik och se om Kubricks och Spielbergs A.I.

Jag har sett framtiden

Den finns att beskåda på Magasin 3 i frihamnen på supercharmiga utställningen To be continued....

James Turell har fångat den i ett oerhört välregisserat rumsbygge som elegant nollställer sinnena och sedan låter dem långsamt försöka fånga vad som först verkar vara en dörr till himmelriket, sedan en oändlig frid men slutligen visar sig vara en portal som leder in i vår framtid.

SvD intervjuar männen bakom konsthallen (som fö är ett av de bättre argumenten för ett Stockholmsliv) medan DN hyllar med en invecklad recension, men låt inte det avskräcka.

Bilden föreställer inte framtiden utan kommer från James Turells tidigare verk, Knowing Light

Hellre sexism än sex (på tv)

Efter att ha smygittat på ett urval av höstens nya amerikanska tv-serier anar jag att ett tabu är på utdöende.

HBO:s nya Tell Me you Love Me är ett lågmält drama kring ett antal medelklassintellektuella individers relationsproblem. I synnerhet är sex ett problemområde intrigerna kretsade osentimentalt kring detta tills ganska nyligen (i USA) tabubelagda område. Karaktärerna tänker på sex, pratar om sex, drömmer om sex, har terapisamtal om sex och har faktiskt också sex. I utdragna naturalistiska samlagsscener, a lá Short Bus. Presentationen i övrigt är dock tacksamt lågmäld, återhållsam och påminner mycket om Dogma 95. Fast drygt 10 år senare... Hos en (undertecknad) europé resulterar nakenchocken därför bara i ett något höjt ögonbryn och viss otålighet inför att handlingen äntligen ska fortskrida framåt. Vilket den gör om än väldigt långsamt. Ett avsnitt är för lite för att bedöma en HBO-serie men förväntningarna är inte direkt skyhöga. Det finns roligare saker än att obekvämt skruva på sig i tv-soffan.

En annan sexfixerad serie är Californication med X-files David Duchovny i huvudrollen. David spelar Hank Moody (...) en utbränd succéförfattare som stillar sin prestationsångest med sex, sprit och allmänt amoraliskt uppträdande. I pilotavsnittet har han sex med fyra olika kvinnor, varav en minderårig, stöter (full och inför sin tonåriga dotter) på sin ex-fru och är till råga på allt allmänt ohygienisk. Jag tror att amoralen är menad att vägas mot Davids charmiga uppsyn och kvicka repliker. Det känns mer som en lite otålig väntan på att vänkretsen gör en intervention och inkvarterar Hank på nån prisvärd konkurrent till Betty Ford.

Mad Men som nog är den roligaste i sammanhanget. Mad Men handlar nämligen inte bara om sex utan också om vardagen på en stor reklambyrån nån gång i början på 60-talet. Förutom en precist utmejslad estetik oxh en vägg av cigarettrök bjuder Mad Men på betraktelser kring reklamens genomslagskraft på en ännu inte desensitiviserad allmänhet, maktspel, antydningar inför den förestående hippieran och sist men inte minst en enorm massa sexism och rasism. De sista kryddorna är så fascinerande att man är villig att förlåta den något trevande handlingen bara i väntan på nästa sextrakasseri, heteronormativa kommentar och nyp i stjärten på den söta sekreteraren som inte kan replikera på nåt annat sätt än nervöst fnitter. Vet inte varför det är så fascinerande. Vet bara att jag på tv föredrar sexism framför sex .

Själen väntar inte på kroppen

I en ovanlig gest av good faith beställde jag Jens Lekmans nya skiva direkt från hans skivbolag. Jag skulle få den samma dag som den släpptes och tyckte det vore fint att ha en liten fysisk manifestation av musiken som bevis för min uppskattning. Det är måhända otidsenligt, tänkte jag när jag klickade fram mig genom olika lager av datorsäkerhet, men det är ju trevligt att bläddra i texthäften och ljudkvaliten är fortfarande klart bättre på CD än de flesta mp3:or.
Men efter en lyrisk förhandspublicerad recension av Night falls over Kortedala blev jag helt enormt sugen på att lyssna på musiken med en gång. Och några sekunder med google senare hade jag musiken i datorn och i mina hörlurar. Den är verkligen toppen.
Paketet med själva CD:n damp ner i brevlådan några dagar senare. Jag öppnade kuvertet, konstaterade att man trevligt nog hade bifogat bonussinglar med Jens samt Whitest Boy Alive (hade den senare sen innan) och lade sedan alltihop på en ledig fläck i min bokhylla där de legat sen dess.
Musiken finns redan i min dator, min iPod och viktigast av allt mitt huvud. Jag nynnar tom medan jag skriver det här och tänker att det bara är trevligt att den befriats från den där miljögiftigt glänsande plastbiten.
Det känns också bra att ha betalat för musiken och vetskapen att några kronor så småningom når Jens som tack för det fina ljudspåret till hösten 2007

Retrotyp

En sida som samlar gamla fina boketiketter. Varje gång jag stöter på så här eleganta exempel på äldre formgivning funderar jag på om väldigt strikta och begränsade ramar egentligen är grundläggande förutsättningar för stor kreativitetet.
Via reklamfeber.

Rodrigo y Gabriela vidgar horisonten

Ibland snubblar man över något som ligger långt utanför det man till vardags gör till sitt. Om man då bara är en smula öppen kan man riktigt känna hur horisonten vidgas.

Filmhösten börjar i Alphaville

Det verkar som om det blir höst i år igen. Bäst man förbereder flyktvägar in i biomörkret. Här är en som som dessutom harmonierar med senare tids ökande frankofili.

Allt väl på Venus

I en härlig rapport från Europeiska rymdstyrelsen får vi reda på att allt är väl på vår kvinnligaste grannplanet. ESA:s sond Venus Express har nu snurrat 500 dagar i sin bana runt den rosa (?) planeten och allt är tydligen väl. Med andra ord har man ännu inte hunnit analysera alla data och jobbar som bäst på att förstå vad som egentligen händer. Med ytterligare några andra ord är det här en helt vanlig dag inom rymdforskningen.
Giuseppe Piccioni, co-Principal Investigator för Venus Express uttrycker sig dock annorlunda:
- “It seems that the mid latitudes form a sort of transition region with mostly laminar flow. Moving equatorward, there is more convective flow in the atmosphere, whereas the polar region is dominated by huge vortices.” Laminar flow is where the fluid (gas or liquid) travels smoothly or in regular paths. This is in contrast to turbulent flow, in which the fluid undergoes irregular fluctuations and mixing."
Lägg det på minnet.
Via Wired Science

Kampen mot militant rockbibliofili

En av höjdpunkterna i årets sommar i P1 var Howlin Pelle Almqvists nyktra betraktelser över livet som rockstjärna (särskilt om man jämför med Ulf Lundells vulgosentimentala självglorifierande dito). Howlin Pelle levererade pragmatiska perspektiv på realiteterna i en inte särskilt rationellt strukturerad underhållningsbransch och de effekter de får i mötena med konsumentledet (fansen).
En intressant reflektion gällde att flertalet människor som ser ut att vara intresserade av rockmusik egentligen är intresserade av rockmusikrecensioner. De tillbringar enormt mycket tid på att underhålla en sorts galen hybrid mellan elitistisk åsiktsfaschism och militant bibliofili. Rockbibliofilin tar sig i utttryck i långrandigt musikteoretiska diskussioner, vallfärdande till jättetråkiga konserter där hafsigt klädda orakade män spelar alltför långa stycken som saknar refränger och ett ointresse för dans (bland de ärligaste sättet att visa att man uppskattar och njuter av rockmusik).
Vilket är ett totalt slöseri med tid.
Howlin Pelle illustrerade det futtiga i att intellektualisera rockmusik genom att försöka att inte gilla ZZ Tops Sharp dressed man. Misslyckas man upskatta den underbart imbecilla sydstatsboogien ligger man ju definitivt inom riskzonen.
The Hives tar även itu med den här frågan på sin hemsida där de, under rubriken The Press Scrutinized Press, recenserar bandet recensionerna av sina spelningar. En viktigt slag för att skydda rättigheterna att ha roligt när man lyssnar på rockmusik.
På bilden, inte Hives, utan ZZ Top under sin amish-period